Lördag den 30 oktober: arbetsdag på Hörjelgården.

Morgon. På väg till Hörjelgården!

Nästan framme!

Efter en stunds granskning släpptes jag igenom!

Hörjelgården är Naturskyddsföreningen i Skånes egen gård. Här finns en äng, en så kallad stubbskottäng som slås med lie varje år, några åkrar med gamla sorter av sädesslag och en stor betesmark där kor betar. Gården sköts helt ideellt av Naturskyddsföreningens medlemmar. Besökande skolklasser hjälper också till. Gården fungerar nämligen också som lägerskola och tar emot skolklasser som ofta övernattar på gården. Skötseln sker med gamla metoder för att gynna hotade djur och växter och för att visa hur jordbruk gick till förr i tiden. 

Vi var sex personer som arbetade denna lördag. Vi fick en hel del gjort. Vi röjde en ny väg till korna nere vid dammen så att de ej trampar på spången av brädor, började röja runt en stor ek (ekar tål inte för mycket beskuggning av andra träd) och tog också bort buskar runt ett stengärde nära gården.  Dessutom såddes höstråg. 

 Rödhakarna sjöng, en spillkråka ropade från en ektopp och bläsgäss sträckte söderut. Det var en solig, fin höstdag!

Stengärdet vi röjde runt.

Ett galler på ett ekblad. Inuti finns larven av en stekel.

Kalvnos, ett sällsynt åkerogräs,
 blommade fortfarande!

På ett fält rastade sångsvanar.

Söndagen den 17 oktober: oväntat möte!

 Stångby mosse, söndag morgon kl. 08.00. 

Jag står ute på en äng och tittar upp på morgontrafiken av fåglar när jag ser något röra sig nere vid grusvägen där jag ställde cykeln. Är det verkligen...? Jo, vildsvin! De rör sig längs vägen  och försvinner strax utom synhåll. Väl nere på grusvägen börjar jag spänt följa vägen åt det håll jag såg dem gå. 

Jag försöker gå så tyst jag kan och efter en stund ser jag dem igen. Det är fyra stycken vuxna vildsvin. De vandrar i en åkerkant, hundrafemtio meter bort och de verkar inte lägga märke till mig. Pälsen är mörkt brun och tät. Över nacken och skuldrorna står den rakt upp som en kraftig stubbman.

Vildsvin, Stångby mosse den 17 oktober 2021. Vildsvinet utrotades i Sverige för över 1000 år sedan men på 1970-talet lyckades en del rymma från hägn i södra Sverige och bilda vilda stammar. Detta är ättlingar till dem.

Under en buske verkar de hitta något intressant och efter en stund lägger de sig ner intill varandra och vilar! Med försiktiga rörelser sätter jag kameran på stativet och tar lite bilder. Jag står helt stilla, andaktsfull. Då ser jag två spetsiga öron sticka upp ur det gula gräset framför vildsvinen. En räv! Den smyger fram i gräset, nosar och lyssnar. Efter sork? Jag står helt blickstilla. 

Så hör jag ett okänt fågelläte ovanför mig och lyfter lite för snabbt kikaren. När jag tittar ner igen är både vildsvinen och räven borta. Var det jag som skrämde dem? Kommer jag att få se dem igen? Oklart förstås, men det var roligt att få se dem och jag hoppas att de klarar sig. Det kändes som att de hörde hemma här.

Hedblomster, Stångby mosse

Vid min vanliga utkikspunkt på sandkullen i norr blommar hedblomster och bockrot fortfarande. Kungsfåglarna sisslar till varandra i granarna. Efter lite fika vandrar jag en runda ut på ängarna. Jag försöker ta stigen genom vassen när jag ska tillbaka men den täta vassen och alla nässlor gör det nästan omöjligt att ta sig fram. Det sticker till både på armar och ben. Jag går med ryggen först för att inte bli bränd i ansiktet. Jag får ta en paus. Solen skiner från en blå himmel. Björkarna och asparna skiftar i gult och orange men de flesta löven sitter kvar.

Sparvhöken sitter helt dold i skogsbrynet och väntar på flyttfåglar som vill landa i skogen. Jag stör honom när jag börjar gå igen och han fladdrar iväg. Småfåglarna varnar genast med höga pip. Jakten förstörd!

Så når jag äntligen skogen. 

Skogen och bäcken, Stångby mosse 17 oktober 2021