Söndagen den 5 november : bussutfärd till Krageholmssjön
Tidig morgon i Lund
Dagens bästa (!) fågelbild tas…på stationen i Lund! Råkorna vid buss 160:s hållplats är vana vid att ha busskuren och dess papperskorgar för sig själva vid sjutiden på söndagsmorgnarna men idag sitter där en mystisk, grönklädd figur som riktar ett runt, blankt öga mot dem! Och inga kebabsmulor producerar han… en helt poänglös Homo sapiens!
Hösten har kommit en bra
bit nu och jag har bestämt mig för att fara till min favoritsjö Krageholmssjön.
Buss 160 går till Sjöbo och buss 301 därifrån till Sövestad. Här hoppar jag av.
Jag måste nu gå minst fyra kilometer för att nå sjön men jag känner mig stark och vandringen på
en asfaltväg genom en allé går snabbt.
Snart passerar jag Krageholms slott och ser sjön framför mig.
Det prasslar och susar
på ett speciellt sätt när tusentals löv från de stora bokarna lossnar och faller
ner mot vattnet. Ljudet blandas med kacklet från flockarna av vitkindade gäss
som flyger runt längre ut. Jag sitter vid några bord söder om sjön med en vid
utsikt och jag försöker både fika, ta snygga bilder av sjön och studera
fåglarna i tubkikaren samtidigt. Flockar
av änder ligger längs hela västra sidan. Det är mest viggar-små och kompakta
änder där hanarna går i svartvitt och honorna i brunt. Just nu ligger de flesta
och sover med huvudena instuckna under vingen men ibland vaknar någon till,
tittar sig omkring med runda, gula ögon och börjar putsa sig. För att komma åt
magen rullar de runt och flyter på rygg med de små simfötterna sprattlande i
luften. Bland viggarna sover också
större änder med sobert ljusgrå kropp och roströda huvuden-brunänder. Mot den gula vassen är både de och viggarna
mycket vackra.
Brunand (vänster) och vigg. Båda är hanar. |
Ki-Chi saga
De stora askarna och ekarna vid Krageholmssjöns
sydvästra strand har varit med när marken omkring dem var öppen hagmark och kor
betade här. En gång skedde också en filminspelning under dem- det var faktiskt
här Karl-Oskar och Kristinas första hem i det nya landet låg i filmen Nybyggarna
baserad på Vilhelm Mobergs böcker. Nu är här väldigt igenväxt och stigen som
går ner till stranden är inte lätt att hitta. En flock stjärtmesar hörs och jag
börjar smyga efter dem för att försöka få några bilder-stjärtmesar brukar vara
lätta att komma nära.
En vattenrall
som kvittrar till muntrar upp mig lite. Alldeles där borta vid stranden ligger mitt
mål - en gräsbeklädd glänta omgiven av stora ekar. När jag äntligen når fram tar
jag en välförtjänt fikapaus.
När jag kommer hit blir
jag alltid lite vemodig. Det är vackert men jag undrar hur många som kommer att
orka ta sig hit ner i framtiden, när skogen ovanför tätnar alltmer? Och kommer de gamla träden att klara konkurrensen från den uppväxande skogen?
I tubkikaren är vattnet
utanför alldeles prickigt av änder och jag förundras över att ”min” sjö kan
erbjuda mat till så många. Jag tror heller aldrig jag sett så många vitkindade
gäss här. Havsörnarna gör dem oroliga och gässen har slutit sig tätt samman i
en flock mitt ute på sjön. När de till slut lyfter låter ljudet av de tusentals
vingarna som en avlägsen bränning mot en havsstrand. Ett enormt kackel följer.
Nu börjar det regna och en
kungsfiskare som ilar förbi längs stranden blir den sista upplevelsen innan jag
ger upp och börjar vandra hemåt.