Söndagen den 5 november : bussutfärd till Krageholmssjön

Tidig morgon i Lund

Dagens bästa (!) fågelbild tas…på stationen i Lund! Råkorna vid buss 160:s hållplats är vana vid att ha busskuren och dess papperskorgar för sig själva vid sjutiden på söndagsmorgnarna men idag sitter där en mystisk, grönklädd figur som riktar ett runt, blankt öga mot dem! Och inga kebabsmulor producerar han… en helt poänglös Homo sapiens!

    Hösten har kommit en bra bit nu och jag har bestämt mig för att fara till min favoritsjö Krageholmssjön. Buss 160 går till Sjöbo och buss 301 därifrån till Sövestad. Här hoppar jag av. Jag måste nu gå minst fyra kilometer för att nå sjön men jag känner mig stark och vandringen på en asfaltväg genom en allé går snabbt.  Snart passerar jag Krageholms slott och ser sjön framför mig.

Det prasslar och susar på ett speciellt sätt när tusentals löv från de stora bokarna lossnar och faller ner mot vattnet. Ljudet blandas med kacklet från flockarna av vitkindade gäss som flyger runt längre ut. Jag sitter vid några bord söder om sjön med en vid utsikt och jag försöker både fika, ta snygga bilder av sjön och studera fåglarna i tubkikaren samtidigt.  Flockar av änder ligger längs hela västra sidan. Det är mest viggar-små och kompakta änder där hanarna går i svartvitt och honorna i brunt. Just nu ligger de flesta och sover med huvudena instuckna under vingen men ibland vaknar någon till, tittar sig omkring med runda, gula ögon och börjar putsa sig. För att komma åt magen rullar de runt och flyter på rygg med de små simfötterna sprattlande i luften.  Bland viggarna sover också större änder med sobert ljusgrå kropp och roströda huvuden-brunänder.  Mot den gula vassen är både de och viggarna mycket vackra. 

Brunand (vänster) och vigg. Båda är hanar.

Ki-Chi saga

De stora askarna och ekarna vid Krageholmssjöns sydvästra strand har varit med när marken omkring dem var öppen hagmark och kor betade här. En gång skedde också en filminspelning under dem- det var faktiskt här Karl-Oskar och Kristinas första hem i det nya landet låg i filmen Nybyggarna baserad på Vilhelm Mobergs böcker. Nu är här väldigt igenväxt och stigen som går ner till stranden är inte lätt att hitta. En flock stjärtmesar hörs och jag börjar smyga efter dem för att försöka få några bilder-stjärtmesar brukar vara lätta att komma nära.

 En kör av nötväckor och mesar varnar när jag försöker bana mig fram. Det är verkligen snårigt. Jag får till slut ta en lång omväg ut på en äng med starr och snart får jag den välbekanta känslan av vatten som tränger ner i kängorna...

En  vattenrall som kvittrar till muntrar upp mig lite. Alldeles där borta vid stranden ligger mitt mål - en gräsbeklädd glänta omgiven av stora ekar. När jag äntligen når fram tar jag en välförtjänt fikapaus.

När jag kommer hit blir jag alltid lite vemodig. Det är vackert men jag undrar hur många som kommer att orka ta sig hit ner i framtiden, när skogen ovanför tätnar alltmer? Och kommer de gamla träden att klara konkurrensen från den uppväxande skogen?

I tubkikaren är vattnet utanför alldeles prickigt av änder och jag förundras över att ”min” sjö kan erbjuda mat till så många. Jag tror heller aldrig jag sett så många vitkindade gäss här. Havsörnarna gör dem oroliga och gässen har slutit sig tätt samman i en flock mitt ute på sjön. När de till slut lyfter låter ljudet av de tusentals vingarna som en avlägsen bränning mot en havsstrand. Ett enormt kackel följer.

Nu börjar det regna och en kungsfiskare som ilar förbi längs stranden blir den sista upplevelsen innan jag ger upp och börjar vandra hemåt.