På besök hos min mamma som bor i det lilla fiskeläget Krokås på östra Listerlandet i Blekinge. Från hennes hus kan man gå ner till havet och där byn tar slut börjar naturen: strandängar, hällmarker, sandstränder och lövskogar.  Ändå är det nätt och jämt att jag kommer upp denna morgon. Kalla vindar blåser in från havet och i vinden är det många minusgrader. Men, jag tittar ut och ser hur solen ger en varm ton på träden och det bruna gräset utanför och jag bestämmer mig för att ge mig ut trots allt.

Strandstenarna är täckta av is, pölarna och den lilla dammen inne på strandängen också. En liten flock blåmesar kommer inne från skogen och landar i vassen, de  verkar vara gripna av sträckoro. Kvittret från en sånglärka hörs också, kanske är den också på väg ut över havet.

Vid strandängens slut finns en liten alskog kring en bäck och här ser jag fler fåglar: en flock gråsiskor, en skogsduva, en sjungande gulsparv.

En bit ut på havet skymtar en flock alfåglar bland de höga vågorna. Dessa små vackra änder tillbringar hela vintern ute på havet i Östersjön där de dyker efter musslor.  Ibland kommer de närmare stranden och då ser man hur vackra de är. Lugna dagar kan man också höra alfåglarnas sång men idag överröstas den av dånet från vinden och havet.

Så fick vi några veckor med snö till slut. Nu är  det plusgrader igen och töväder. Förra  fredagen var en fin dag: snön virvlar ner från himlen över mig, de andra fröknarna och barnen som förtjust åker pulka vid förskolan. En flock sidensvansar flyger plötsligt över oss med klara, ringande läten.

Nöbbelövs mosse är en stor, vit slätt men lite fåglar finns kvar: i ett öppet dike håller krickor till och en annan fågelskådare berättar om en dvärgbeckasin. I skymningen samlas kråkorna som vanligt  vid stora dammen innan de gemensamt flyger till sin nattkvist. En eftersläntrare landar i toppen av mossens största träd och kraxar envetet tills den får svar.

Om söndagen den 25 februari

Det har varit rejält kallt under de sista dagarna med temperaturer på ner till åtta minusgrader. Det är det också denna morgon när jag vandrar på vägen från Röddinge ner i Fyledalen. Blåsten gör att det biter i ansiktet och det känns som en lättnad när jag når skogskanten och skyddet från träden. Skogen känns tyst och frusen. Solen har ännu inte nått ner hit och ett lätt puder av snö täcker marken. Nötväckor och en entita börjar sjunga och talar om att det trots allt inte är så långt till våren. Vid en bäck är marken mjuk och en koltrast rotar runt bland löven. Nära vattnet lyser det rött - en rödhake! En nötskrika skränar till och bergfinkar lockar.

Sporgömmen av strutbräken vid en av bäckarna.

Vägen planar ut och till höger om mig öppnar sig ängarna i dalens botten.  Ute bland tuvorna flyter Eriksdalsbäcken fram och jag står här en stund och njuter av solens blänk i vattnet. Högt ovanför flyger ett gäng korpar till synes planlöst omkring. De har en massa kluckanden och knarranden för sig-kanske känner de också att vintern snart är slut? Korpar börjar häcka redan i mars och de bildar ofta livslånga band. I flocken ovanför följs fåglarna nästan hela tiden tätt åt två och två. 

Vägen genom dalens botten.

Ännu är det för kallt för att sitta ner och fika och jag måste vandra vidare. Jag korsar järnvägsspåren och börjar vandra upp genom skogen på andra sidan. Där denna skog tar slut ligger en gammal betesmark med många fina gamla träd som jag vill fotografera. Även vandringen genom bokskogen ger många motiv. Solen står nu högre och de frusna kärren är som vita golv där trädens skuggor avtecknar sig.  En gammal ek i vägkanten precis vid krönet av dalen talar om att här inte alltid varit skog. Meståg drar fram och i några stora granar sjunger en svartmes. Solen börjar värma och jag kan äntligen sitta ner och ta lite kaffe och en macka.

  Varför alla de gamla bokarna i betesmarken väster om Ållskogs gård överlevt så länge är inte lätt att säga. Förutom dem växer här inte så mycket mer än kort, gult gräs. Tidigare fanns här enar och kanske kunde träden växa upp i skydd av dem. Bokollonen kan också ha varit viktiga för svin på bete i utmarken. Träden är mycket vackra med sina enorma, tjocka stammar och vida kronor och kanske räckte det som skäl för någon. De börjar tyvärr bli skröpliga och på många av dem har kronan till stora delar rasat ner och ligger runt trädet. 

Alla halvdöda träd och mina intensiva ansträngningar att ta "proffsiga" bilder av dem gör mig lite nedstämd. Jag börjar vandra tillbaka mot Fyledalen. Marken är stenhård och frusen och vinden iskall. Så kommer jag ner i en sänka dit vinden inte når och nås av solskenet. Från ett litet alkärr hörs något välbekant. En rapphönas spelläte upprepas flera gånger följt av ett lite mekaniskt gnissel. Så hörs plötsligt en vaktel, en kaja och storspov och så lite gnissel igen. Jag spanar ivrigt men det enda som syns är en flock björktrastar som letar mat i gräset. Kanske är det de som sjunger? Men är de verkligen så bra på att härma? Jag smyger närmare, spanar intensivt med kikaren och så får jag syn på något. Halvvägs ner i ett hål i en av alarna sitter en stare och det är från den sången kommer. Att få se den är totalt oväntat eftersom det är så kallt och jag kommer snart fram till att det måste vara en fågel som övervintrat. Det har ju varit en mycket mild vinter med plusgrader hela dygnet fram till för bara några veckor sedan.

Staren flyger ner från trädet och börjar picka i gräset. En hel liten flock på sex fåglar ser jag nu. Jag märker att solen mjukat upp marken lite och kanske kan de ändå hitta lite larver och annat att livnära sig på. Bland dem hoppar björktrastarna fram med trotsig uppsyn.