Onsdagen den 11 juli-längtan till skogen

Vilken är din favoritskog? Bergsjöholmsskogen är en gammal bokskog som ligger ca 5 km norr om min hemstad Ystad. Mina allra första naturutflykter med kikare gick hit. En kompis bodde i byn Hedeskoga som ligger nära och här möttes vi och cyklade tillsammans sista biten. Skogen är faktiskt också speciell. Träden har fått stå så länge att de blivit väldigt gamla och förutom alla insekter och svampar som trivs i dem så är det en speciell stämning under dem som fler borde uppleva.

     När jag hoppar av bussen i Hedeskoga är det sen eftermiddag men det blir ändå en varm svettig vandring över torra raps- och betfält.  En orange fjäril flyger upp från grusvägen. Är det en tistelfjäril? Jag är för otålig för att ta reda på det.

    Ystads soptipp och återvinningsanläggning ligger vid skogen och här har man byggt ut sedan sist, mer asfalt och mer betong. Men skogen är ju naturreservat så den måste väl finnas kvar? Den finns men är inhägnad med ett högt viltstängsel-kanske för att de gamla träden ska få en chans att föröka sig? Jag försöker ta en annan väg in men hamnar fel. Att stigen jag följer är en viltstig förstår jag snart och jag får kämpa mig fram, ofta på huk. Svetten rinner ner i ögonen och kanske är det därför jag inte ser snoken förrän den glider in i ett hål i stubben den legat intill.  Snokar behöver vatten och fuktig mark där dess byten, grodor och småfisk, finns tänker jag när jag fortsätter. Finns det verkligen vatten här nu? Jag tvivlar men marken blir mjukare och mjukare under fötterna och snart vandrar jag fram bland midjehöga ormbunkar och svärdsliljor. Trots alla myggen kan jag inte låta bli att stanna och fotografera strandlysingens vackra, gula blommor.

Strax blänker det också till av vatten och små grodor hoppar undan mina fötter. De är bara några centimeter långa men ändå alldeles fulländade. De måste vara från årets kull.

Senare når jag de centrala delarna av skogen där de stora bokarnas skugga råder och man ser långt mellan träden. Här sätter jag mig och fikar och målar faktiskt lite också. Solen sjunker långsamt, en vårtbitare surrar och taltrast, rödhake och koltrast sjunger. Jag tackar som vanligt tyst mig själv för att jag tog mig ut  denna kväll.