Jag spanade ut över havet och fick se årets första gravand. Av snörvlandet och den viftande svansen att döma var sorkdoften i gräset stark men till slut lyckades jag ändå locka med mig Max vidare. Längs stigen blänkte det till av blått -en blommande blåsippa!
Så hörs ett intensivt ki-ki-ki! följt av ett snabbt
knackande. Tyst smyger vi efter ljudet. I en död sälg hoppar en mindre
hackspett! Den är betydligt sällsyntare än sin större släkting eftersom den behöver
äldre skog med mycket döda grenar och träd för att hitta insektslarver. Här i
naturreservatet brukar jag dock se den. Tydligen finns det tillräckligt med
gammal skog här.
Ovanför skogen ligger
berget Spraglehall. De släta klipphällarna slipades av inlandsisen som drog
fram här för tusentals år sedan. I skrevor och sänkor växer magert gult gräs,
mjukt att gå på för både människofötter
och hundtassar.