Söndagen den 23 februari: vårtecken

Förra söndagen blev en fin dag, en vårdag.  Eftersom jag var på besök hos mamma och Ernst i Krokås var det bara att vandra ut i Spraglehall så fort jag vaknade, givetvis i sällskap med Max! Max försjönk strax  i det gula fjolårsgräsets alla dofter.

Jag spanade ut över havet och fick se årets första gravand. Av snörvlandet och den viftande svansen att döma var sorkdoften i gräset stark men till slut lyckades jag ändå locka med mig Max vidare. Längs stigen blänkte det till av blått -en blommande blåsippa!

Så hörs ett intensivt ki-ki-ki! följt av ett snabbt knackande. Tyst smyger vi efter ljudet. I en död sälg hoppar en mindre hackspett! Den är betydligt sällsyntare än sin större släkting eftersom den behöver äldre skog med mycket döda grenar och träd för att hitta insektslarver. Här i naturreservatet brukar jag dock se den. Tydligen finns det tillräckligt med gammal skog här.

Ovanför skogen ligger berget Spraglehall. De släta klipphällarna slipades av inlandsisen som drog fram här för tusentals år sedan. I skrevor och sänkor växer magert gult gräs, mjukt att gå på för både  människofötter och hundtassar.