Tältning vid Bökemåla naturreservat 7-9 augusti 2020

I en dikeskant: växten Natt och Dag!

Helgen den 7-9 augusti for jag till Bökemåla, ett naturreservat ca 3 mil norr om Karlshamn. Jag hade aldrig varit där förut men det visade sig vara ett väldigt fint område. Det var när jag sökte på ”tjäder” och ”Blekinge som Bökemåla dök upp. Det stod att det hade ett rikt fågelliv med en av Blekinges tätaste stammar av skogsfåglar som tjäder, järpe och orre.  I söder gränsade reservatet till Ällsjön där storlom ofta häckade.

Med fullastad cykel rullade jag av tåget på Karlshamns station. Den exakta vägen till Bökemåla visste jag inte, men i en pappershandel köpte jag en topografisk karta och gav mig av. Cykeln gnisslade och knakade under tyngden. Min nästan tio år gamla Velorbis-cykel- skulle den hålla? Det visade sig vara längre än jag trodde att cykla. Slätten övergick snart i skog och husen blev färre. Till slut, efter nästan tre mil, dök skylten Bökemåla upp med en pil som pekade vänster. Jag skulle komma fram! En grusväg slingrade sig uppåt en lång, lång bit. Efter att ha delat på sig flera gånger rundade den till slut en sjövik och strax efter kom en liten parkering med reservatsskylten. Jag var framme!

En lång kamp med tältet följe-hade totalt glömt bort vilket som var fram och bak och ut och in på det men efter två (!) timmar stod det där. Det var i sista minuten för nu var det nästan mörkt.

På morgonen följde jag grusvägen ner till sjöviken. I skogen runt mig tickade rödhakar, lövsångare och trädkrypare sjöng lite försiktigt och nötskrikorna väsnades. Några vildsvin rusade upp från sjöstranden precis när jag kom ner. En rådjurshind med sitt kid tog det lugnare. I sjökanten upptäckte jag ett tranpar. Från en udde kvittrade några tofsmesar.

 

Ällsjön, söder om Bökemåla

Tillbaka vid tältet, medan jag kokade kaffe på trangiaköket hördes fler fåglar, typiska barrskogsinvånare: talltitor, svartmesar och kungsfåglar. Få av dem visade sig, fåglar är skygga vid den här tiden på året bla eftersom de ruggar, men det gjorde ingenting. Det var så härligt att sitta där i gläntan och dricka kaffe och lyssna på alla fågelljud.

Efter frukosten gick jag en av lederna i reservatet.  Skogen var väldigt fin. Stora tallar och granar växte tillsammans med bokar, björkar och enstaka ekar. Bokarna var alldeles fläckiga av olika mossor och lavar.  Det var jag inte van vid hemifrån. 

Blåbärsriset växte högt och det fanns gott om bär. En liten tjärn dök upp, med vitmossa som gungade under fötterna, och gläntor med stenrösen där torp legat för inte så länge sedan. 

Det blev väldigt varmt mitt på dagen och då tog jag det lugnt vid tältet och bara läste. Någon gång gjorde jag cykelfärden ner till grusvägens början för att hämta vatten. Framemot kvällen gav jag mig ut i skogen på nytt. Denna gången följde jag den södra delen av leden genom reservatet. Den ledde förbi flera ruiner. Enligt reservatsskylten hade dessa torp bara bebotts under en period på 1800-talet, då befolkningsökningen var så stor att folk flyttade ut och började bebygga och odla upp även magra utmarker, som Bökemålas. Torpen låg på en liten höjd nära sjön och utsikten måste ha varit fin för dem som bodde här.  

Sent på lördagskvällen, efter en kvällsrunda ner till husen efter vatten, sitter jag på en sten vid sjön. Lite ladusvalor kvittrar i luften ovanför, annars är det ganska tyst. Så ser jag en stor, fågel med grått huvud och vitaktiga sidor simma en bit bort. Bredvid sig har den två lite mindre, helgrå. En storlom med ungar! Så skymmer det. Fladdermössen börjar flyga, tätt över vatten ytan och tätt förbi mig. Det är dags att återvända till tältet!

 

Selfie strax innan hemfärden påbörjades, söndagmorgon.

Gulröd blombock, hane.

Badsjö längs hemvägen.

Lördag den 1 augusti

Storullbin, hane till vänster och hona till höger

Krokås

 På väg från ett bad i havet, när jag går på den slingrande grusvägen förbi de övergivna minkfarmerna, får jag syn på något. En okänd blomma med några okända bin på! Efter att ha smugit fram och stått stilla vid blommorna en stund anar jag vad det är. Från foton i  facebook-gruppen ”Vi som älskar humlor och bin” känner jag igen dem: storullsbin! Ett bi som är lite större är hanen. Han försvarar blommorna (som jag tror är kattmynta) mot andra hanar och när en mindre bi, en hona, landar på en blomma parar han sig med henne. Honorna kommer att lägga de befruktade äggen i en bogång fodrad med växthår från håriga växter som lammöra och revfibbla, därav namnet.

Inspirerad tar jag in på en sidostig. Lite längre fram ska det finnas en ruin där en massa plywoodskivor slängts i gräset framför ingången. Under dem har det varenda gång jag tittat funnits kopparödlor, men det var länge sedan jag var där sist. Så anar jag ruinen vid sidan av stigen. Det har vuxit igen ännu mer sedan sist och jag får verkligen koncentrera mig för att inte riva benen när jag kliver genom björnbärssnåren. Här måste det vara! Jag börjar lyfta på de ruttna träskivorna framför ingången och under den tredje ligger faktiskt två ödlor! Kanske är det en hane och en hona? De kommer att få det allt svårare att värma sig här när skogen sluter sig men jag vet att lite längre fram har det skapats en ny beteshage till ridhästar där det både finns sol och gott om insekter, så de kommer att klara sig. 

Kopparödlorna

Platsen där kopparödlorna håller till