Söndag 17 december

Jag har börjat vikariera på en förskola och häromdagen ville barnen höra sagan om Gubben Vinter som försovit sig och väcks när Lisa knackar på hans dörr. Kanske har han verkligen vaknat nu. Ett tunt täcke av snö har lagt sig under natten - tillräckligt för att förvandla min mosse till något nytt och magiskt. Snön färgas rosa i de första solstrålarna och jag blir så fångad att jag överger min ursprungliga plan att cykla till kusten. Hela förmiddagen går jag omkring och försöker ta bilder av snön, de vitpudrade träden och olika fåglar. I en av de höga kraftledningsstolparna upptäcker jag en pilgrimsfalk som sitter och spanar och  den är mycket vacker i solljuset när jag får in den i tubkikaren. Senare ska den göra ett jaktförsök men gräsänderna i dammen hinner lyfta i tid och kommer undan. Jag står länge i vasskanten så stilla jag kan för att försöka ta en bild av skäggmesar men får till slut ge upp med stelfrusna tår. Just som jag vänder mig om rusar en räv förbi över ängen alldeles bakom mig. Jag har sett räv här förr men då har jag stått i åkerkanten ovanför ängen och räven har inte upptäckt mig. Solen har nu gått i moln och den gyllene morgonen har övergått i en gråvit vinterdag. Klangfulla rop från sångsvanar hörs då och då från himlen. Vattnen längre norrut måste ha frusit och tvingat ut dem på flyttning. Kanske är det vinter nu!  

Onsdagen den 29 november: vinterfåglarna har kommit

Sjungande gärdsmyg (en snabb skiss jag gjorde i anteckningsboken).

Jag vaknar klockan fyra på morgonen och kan inte somna om. Det är ännu flera timmar tills det ljusnar. Genom fönstret som står lite på glänt hörs fågelsång: långa sträckor av svirrande och drillar och när en strof är slut börjar strax en ny. Det är en gärdsmyg som sitter och sjunger bland hyreshusen. Kanske är det lyktorna över bilparkeringen som lurar den eller så har en rival kommit in i reviret. Gärdsmygen är en skogsfågel som häckar i skogar och parker med mycket kullfallna träd och stubbar men på vintern byter många av dem vistelseort. Många söker sig till våtmarker med stora vassar och andra flyttar in i stan. Några brukar hålla till på vår innergård och även när det är djup snö ser man dem kvickt kila mellan de täta oxbärshäckarna. Under dem är det snöfritt och troligen finns det lite insekter och spindlar att hitta. Husen avger ju värme.

     När jag vaknar på nytt har det ljusnat och nu hörs mjuka pju-pju utanför. Domherren häckar i stora barrskogar längre norrut men på vintern är den vanligare inne i Lund än många tror. Det är lönnarnas och askarnas frön som lockar. Den lever även av frukt och knoppar från fruktträd. Det blir en solig vacker dag och på eftermiddagen lyckas jag till slut komma så nära en flock att jag kan ta några bilder.

    

Domherrar; en hane överst och nedanför den en hane och en hona.

Bästa sättet att locka domherren till fågelbordet enligt boken Vinterfåglar av Lars Jonsson är att bjuda på hampfrön. Gärdsmygen lever mest på insekter och spindlar även på vintern men den kan komma fram till fågelbordet och äta nedfallna smulor från talgbollar om det är mycket snö och kallt.

Söndagen den 5 november : bussutfärd till Krageholmssjön

Tidig morgon i Lund

Dagens bästa (!) fågelbild tas…på stationen i Lund! Råkorna vid buss 160:s hållplats är vana vid att ha busskuren och dess papperskorgar för sig själva vid sjutiden på söndagsmorgnarna men idag sitter där en mystisk, grönklädd figur som riktar ett runt, blankt öga mot dem! Och inga kebabsmulor producerar han… en helt poänglös Homo sapiens!

    Hösten har kommit en bra bit nu och jag har bestämt mig för att fara till min favoritsjö Krageholmssjön. Buss 160 går till Sjöbo och buss 301 därifrån till Sövestad. Här hoppar jag av. Jag måste nu gå minst fyra kilometer för att nå sjön men jag känner mig stark och vandringen på en asfaltväg genom en allé går snabbt.  Snart passerar jag Krageholms slott och ser sjön framför mig.

Det prasslar och susar på ett speciellt sätt när tusentals löv från de stora bokarna lossnar och faller ner mot vattnet. Ljudet blandas med kacklet från flockarna av vitkindade gäss som flyger runt längre ut. Jag sitter vid några bord söder om sjön med en vid utsikt och jag försöker både fika, ta snygga bilder av sjön och studera fåglarna i tubkikaren samtidigt.  Flockar av änder ligger längs hela västra sidan. Det är mest viggar-små och kompakta änder där hanarna går i svartvitt och honorna i brunt. Just nu ligger de flesta och sover med huvudena instuckna under vingen men ibland vaknar någon till, tittar sig omkring med runda, gula ögon och börjar putsa sig. För att komma åt magen rullar de runt och flyter på rygg med de små simfötterna sprattlande i luften.  Bland viggarna sover också större änder med sobert ljusgrå kropp och roströda huvuden-brunänder.  Mot den gula vassen är både de och viggarna mycket vackra. 

Brunand (vänster) och vigg. Båda är hanar.

Ki-Chi saga

De stora askarna och ekarna vid Krageholmssjöns sydvästra strand har varit med när marken omkring dem var öppen hagmark och kor betade här. En gång skedde också en filminspelning under dem- det var faktiskt här Karl-Oskar och Kristinas första hem i det nya landet låg i filmen Nybyggarna baserad på Vilhelm Mobergs böcker. Nu är här väldigt igenväxt och stigen som går ner till stranden är inte lätt att hitta. En flock stjärtmesar hörs och jag börjar smyga efter dem för att försöka få några bilder-stjärtmesar brukar vara lätta att komma nära.

 En kör av nötväckor och mesar varnar när jag försöker bana mig fram. Det är verkligen snårigt. Jag får till slut ta en lång omväg ut på en äng med starr och snart får jag den välbekanta känslan av vatten som tränger ner i kängorna...

En  vattenrall som kvittrar till muntrar upp mig lite. Alldeles där borta vid stranden ligger mitt mål - en gräsbeklädd glänta omgiven av stora ekar. När jag äntligen når fram tar jag en välförtjänt fikapaus.

När jag kommer hit blir jag alltid lite vemodig. Det är vackert men jag undrar hur många som kommer att orka ta sig hit ner i framtiden, när skogen ovanför tätnar alltmer? Och kommer de gamla träden att klara konkurrensen från den uppväxande skogen?

I tubkikaren är vattnet utanför alldeles prickigt av änder och jag förundras över att ”min” sjö kan erbjuda mat till så många. Jag tror heller aldrig jag sett så många vitkindade gäss här. Havsörnarna gör dem oroliga och gässen har slutit sig tätt samman i en flock mitt ute på sjön. När de till slut lyfter låter ljudet av de tusentals vingarna som en avlägsen bränning mot en havsstrand. Ett enormt kackel följer.

Nu börjar det regna och en kungsfiskare som ilar förbi längs stranden blir den sista upplevelsen innan jag ger upp och börjar vandra hemåt. 

Fint slut på en regnig helg

Söndag 22 oktober

Det ihållande regnet som fallit hela natten håller i sig och det hinner bli eftermiddag innan det ens börjar avta. Någon länge utflykt kommer jag inte att hinna med nu. Med lite matsäck, kamera och kikare i ryggsäcken cyklar jag norrut, till Fels mosse som bara ligger några kilometer bort. Jag parkerar cykeln på det vanliga stället intill ett majsfält, tar fram anteckningsboken och vandrar mot mossen. En rödvingetrast som lockar blir den första fågeln i anteckningsboken. Några torra surr hörs också från två dubbeltrastar. Framme vid min vanliga utkikspunkt ser jag rödvingetrastarna när de driver fram och tillbaka ovanför trädtopparna på trastars typiska vis. Vandringen över mossen resulterar i blöta strumpor och en observerad groda men också i en fågel jag inte alls väntat mig. Den flyger upp alldeles framför mig på stigen och jag tror först att det är en fasan men så hinner jag se den långa, raka näbben- en morkulla! Här ute på Lundaslätten är det långt till skogar stora nog för morkullor och detta måste vara en fågel på flyttning, kanske tvingad att rasta på grund av regnet.

En flygande morkulla, inte den jag såg dock. Denna är hämtad från Söderhamns fågelklubbs hemsida silvertärna.se och fotograf är Lena Radler.

Solen visar sig alltmer och jag har inte lust att cykla hem än. Jag beger mig istället mot Stångby mosse och Hoby backar. När jag når backarna skiner solen och jag bestämmer mig för att dricka kaffet och äta smörgåsarna här.

     Hoby backar är en liten, nästan trädlös dalgång med betesmark på sidorna och med Hobybäcken som ringlar sig fram i botten.  En hare springer snabbt uppför sluttningen på andra sidan och försvinner när jag når fram. Ibland inträffar det ju att man bara är totalt nöjd med att befinna sig där man är och när jag sitter i backarna den här kvällen känner jag just så. Solens sneda strålar över gräset, några steglitsers mjuka kvitter, bäckens sorl, kornas tramp, ljungpiparnas rop…allt känns väldigt fridfullt. Naturligtvis hörs också flygplan och det avlägsna mullret från motorvägen men ljungpiparens rop blir ändå det sista jag hör när jag lämnar backarna i skymningen.