Söndagen den 25 november: Krankesjön och torvgravarnas hemlighet

Stilla söndagsmorgon i Lund. En flock sidensvansar lyfter från ett äppelträd och landar i björken intill mig. Deras klara, ringande läten ljuder över de sovande husen och jag stannar cykeln och bara lyssnar. Höstens första sidensvansar är något speciellt. Jag tänker på var de varit på sin vandring från de lappländska skogar där de häckade i somras och på var de ska ta vägen härnäst. 

    Själv är jag på väg till Krankesjön. I ryggsäcken ligger kikaren, kamera och matsäck och på cykeln en lång håv. En kompis har skaffat nya akvariefiskar och vi ska försöka hitta mygglarver till dem.

     Vid den mångstammiga boken nära Stensoffa ekologiska station är det skönt att ta en fika efter den långa cykelturen. Snart kommer Niklas och hans hund Lucy vandrande på stigen.

Jakten på det bästa levandefodret

Stensoffa ligger ju på gångavstånd från Krankesjön men alldeles intill den ekologiska stationen finns också några stora dammar inne i skogen. De är sk torvgravar som bildades efter att man tagit torv här under andra världskriget. Här har vi beslutat oss för att det nog borde finnas massor av mygglarver och andra små vattendjur. När man håvar mat till akvariefiskar gäller det att försöka undvika vatten där det finns fisk-i dessa vatten kan det finnas sjukdomar och parasiter som kan föras över till fiskarna i akvariet. Vi väljer därför inte den närmaste torvgraven utan en mindre som verkar ligga en bit in i skogen…

    Med håvar och burkar i händerna och Lucy glatt skuttande framför vandrar vi genom det höga gräset  in i sumpskogen. Lucy försvinner snart långt in på lätta tassar medan vi hela tiden måste böja oss under grenar och undvika att fötterna sjunker ner. 

Detta är inte människans biotop tänker jag. Samtidigt  är det spännande. Till sist kommer vi fram till ett vatten. Marken är så lös att både jag och Niklas sjunker ner till stövelskaftet när vi försöker komma fram med håven men åtminstone jag räddar mig i sista stund. En flock storskrakar lyfter för att sätta sig i säkerhet. Så några håvtag och en förväntansfull titt ner i burken. Det myllrar inte så mycket som vi förväntat oss utan fångsten består mest av små buksimmare. Vi bestämmer oss för att pröva en annan damm. Med skvimpande stövlar tågar vi iväg.  Rödvingetrastar smackar dämpat i trädkronorna ovanför och längre bort hörs några nötskrikor. Annars är det tyst. Jorden vattensorkarna grävt upp längs stigen är kolsvart men bär. Vid nästa damm ligger några båtar uppdragna och mellan träden ser vi nu med en viss lättnad ekologiska stationen. I denna damm hittar vi lite fler vattendjur, bla lite dagsländelarver som fiskarna brukar tycka om. 

Dagsländelarver

En groda hoppar till vår förvåning förbi just som vi ska packa ihop. Termometern visar nu bara tre plusgrader. Skymningen närmar sig men molnen har skingrats så att den ljusa himlen speglas i vattnet. Sångsvanar hörs en bit bort.

    Nöjda vandrar vi nu tillbaka upp mot parkeringen, inte med så många mygglarver men med fina naturupplevelser  och en glad hund.

Grodan!

Lördagen den 6 oktober-Falsterbo

Med andan i halsen cyklar jag genom ett mörkt Lund för att hinna med Öresundståget som går kl. 6.00. Jag rusar in precis innan dörrarna stängs och när jag kan andas normalt igen rullar tåget in i Malmö. Klockan 6.25 tar jag bussen mot Falsterbo.

Utanför bussfönstret ljusnar det långsamt. Jag slumrar till. När jag tittar ut nästa gång ligger Falsterbo ljung utanför, insvept i dimma där de långhornade korna bara anas som gråa former. Jag hoppar av vid Falsterbo strandbad. Inte en människa syns till runt naturumet men tallskogen ner mot havet är full av kungsfåglar och svartmesar. Nere på stranden ser jag solen stiga upp över horisonten. Jag vandrar nu med långa jäktade steg likt fåglarna mot sydväst, mot platsen där Sverige slutar-Nabben.

Nabben

Vid vindskyddet är det redan fullt med folk och det tar ett tag att hitta en plats där jag ser bra utan att skymma sikten för sträckräknarna. Fågelflockar kommer hela tiden inifrån land. Många av dem har rastat i fyrdungen innan de gjort det sista språnget ut mot Nabben och de kommer nu ivrigt och jäktat lockande över våra huvuden i svärmar innan de försvinner ut över havet. Många dyker faktiskt ner bland oss och från de täta nyponbuskarna, strandrågen och vassen hörs hela tiden deras lockläten. Då och då sträcker en blåmes eller bergfink upp huvudet och tittar sig upprört omkring medan den ivrigt lockar. Snart är de uppe i luften och på väg igen. Vissa har större problem med att komma iväg än andra och en flock skäggmesars försök kommer gång på gång av sig när en flockmedlem ångrar sig en bit upp i luften och får med sig hela flocken ner i tryggheten i vassen igen. Det ser roligt ut.

Någon ropar ”nötväcka” och där kommer faktiskt en guppande över dynerna i bågflykt. Den försvinner ur mitt kikarfält och verkar faktiskt ge sig av. Ett ivrigt mummel utbryter bland alla skådarna. När vi under mina biologistudier skulle hitta ett exempel på en fågel som aldrig flyttade nämndes nötväckan. Genom att ivrigt hamstra frön under hösten i reviret kunde de överleva där vintern igenom.

     Men något har lockat nötväckan att ge sig av. Det är en ovanligt fin dag: himlen är klarblå och en svag vind från norr ger extra hjälp att flyga. När jag kupar händerna bakom öronen och lyssnar uppåt hörs lockläten från sånglärkor, järnsparvar och trädlärkor. En duvflock glittrar till högt uppe i det blå. Många fåglar flyttar sådana här dagar. Högt ovanför flyger de utan att vi kan uppfatta dem.

Snart börjar rovfåglarna också komma-tyst glider glador, ormvråkar och fjällvråkar ut över havet. När en flock med sju vita ägretthägrar flyger ut blir det alldeles tyst omkring mig. Tiden stannar till. Synen av dem mot det blå är bland det vackraste jag sett.

     Framåt 12.30 kommer dis, solen skyms och vinden känns råare. Tre fjällvråkar kretsar över oss ett tag  innan de försvinner norrut i dimman.  

Jag beger mig mot fyren. Solen och sommaren kommer tillbaka. Marviol och baldersbrå blommar fortfarande innanför stranden. Redan i den första lagunen vid Flommen trippar en fågel i isgrått och vitt omkring på långa klarröda ben - en svartsnäppa i vinterdräkt. Den är otroligt graciös, inte stilla en sekund.  Den och alla myrspovar, kärrsnäppor och enkelbeckasiner som på lätta vingar flyger fram och tillbaka mellan vattenspeglarna håller mig kvar hela eftermiddagen. Till slut måste jag ändå ge mig av in mot Skanör och bussen. Varför tog jag inte med mig tält?

Skiss av svartsnäppa (nederst och överst) och myrspovar. Flommen 6 oktober 2018