Med andan i halsen cyklar jag genom ett mörkt Lund för att hinna med Öresundståget som går kl. 6.00. Jag rusar in
precis innan dörrarna stängs och när jag kan andas normalt igen rullar tåget in
i Malmö. Klockan 6.25 tar jag bussen mot Falsterbo.
Utanför bussfönstret ljusnar det långsamt. Jag
slumrar till. När jag tittar ut nästa gång ligger Falsterbo ljung utanför,
insvept i dimma där de långhornade korna bara anas som gråa former. Jag hoppar
av vid Falsterbo strandbad. Inte en människa syns till runt naturumet men
tallskogen ner mot havet är full av kungsfåglar och svartmesar. Nere på stranden
ser jag solen stiga upp över horisonten. Jag vandrar nu med långa jäktade steg
likt fåglarna mot sydväst, mot platsen där Sverige slutar-Nabben.
Nabben
Vid vindskyddet är det redan fullt med folk och
det tar ett tag att hitta en plats där jag ser bra utan att skymma sikten för
sträckräknarna. Fågelflockar kommer hela tiden inifrån land. Många
av dem har rastat i fyrdungen innan de gjort det sista språnget ut mot Nabben
och de kommer nu ivrigt och jäktat lockande över våra huvuden i svärmar innan
de försvinner ut över havet. Många dyker faktiskt ner bland oss och från de
täta nyponbuskarna, strandrågen och vassen hörs hela tiden deras lockläten. Då
och då sträcker en blåmes eller bergfink upp huvudet och tittar sig upprört
omkring medan den ivrigt lockar. Snart är de uppe i luften och på väg igen.
Vissa har större problem med att komma iväg än andra och en flock skäggmesars
försök kommer gång på gång av sig när en flockmedlem ångrar sig en bit upp i
luften och får med sig hela flocken ner i tryggheten i vassen igen. Det ser
roligt ut.
Någon ropar ”nötväcka” och där kommer faktiskt en
guppande över dynerna i bågflykt. Den försvinner ur mitt kikarfält och verkar
faktiskt ge sig av. Ett ivrigt mummel utbryter bland alla skådarna. När vi
under mina biologistudier skulle hitta ett exempel på en fågel som aldrig
flyttade nämndes nötväckan. Genom att ivrigt hamstra frön under hösten i
reviret kunde de överleva där vintern igenom.
Men något har lockat nötväckan att ge sig av. Det
är en ovanligt fin dag: himlen är klarblå och en svag vind från norr ger extra
hjälp att flyga. När jag kupar händerna bakom öronen och lyssnar uppåt hörs lockläten från sånglärkor, järnsparvar och trädlärkor. En duvflock glittrar till
högt uppe i det blå. Många fåglar flyttar sådana här dagar. Högt ovanför flyger de
utan att vi kan uppfatta dem.
Snart börjar rovfåglarna också komma-tyst glider
glador, ormvråkar och fjällvråkar ut över havet. När en flock med sju vita
ägretthägrar flyger ut blir det alldeles tyst omkring mig. Tiden stannar till.
Synen av dem mot det blå är bland det vackraste jag sett.
Framåt 12.30 kommer dis, solen skyms och vinden
känns råare. Tre fjällvråkar kretsar
över oss ett tag innan de försvinner norrut i
dimman.
Jag beger mig mot fyren. Solen och sommaren kommer tillbaka. Marviol
och baldersbrå blommar fortfarande innanför stranden. Redan i den första
lagunen vid Flommen trippar en fågel i isgrått och vitt omkring på långa
klarröda ben - en svartsnäppa i vinterdräkt. Den är otroligt graciös, inte
stilla en sekund. Den och alla myrspovar,
kärrsnäppor och enkelbeckasiner som på lätta vingar flyger fram och tillbaka
mellan vattenspeglarna håller mig kvar hela eftermiddagen. Till
slut måste jag ändå ge mig av in mot Skanör och bussen. Varför tog jag inte med
mig tält?
 |
| Skiss av svartsnäppa (nederst och överst) och myrspovar. Flommen 6 oktober 2018 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar