Söndag 29 september: på nya stigar i Fyledalen

Denna söndag följde jag med på en vandring lunds naturskyddsförening ordnade till norra Fyledalen. Jag har varit mycket i Fyledalen, men nästan bara i de mellersta och södra delarna. I norr finns minst lika stora skogar som längre söderut och att ett av dalens två kungsörnspar häckar här skulle göra vandringen extra spännande.

Vi hoppade av Skåneexpressen 5 vid hållplats Anklam som ligger strax efter Sjöbo och började vandra mot dalen. Det fanns mycket att titta på längs vägen; spår av hägnader, gamla träd och många för mig nya svamparter.

Ett av naturskyddsföreningens sk evighetsträd.

På den fallna delen av stammen växte porslinsskivling

Ametistskivling

Vägen började slutta mer och mer och vi gick nu i en ravin som, likt hela dalen, skapats av forsande smältvatten under den senaste istiden. Bokarnas blad hade börjat ljusna och marken fläckas av nyligen fallna gula löv.

Väl nere i dalen slår vi oss ner i en sluttning för en första fika. Nedanför brer stora öppna ängar ut sig.  Flera tornfalkar jagar efter sork. En ryttlar alldeles framför oss; vingarna arbetar intensivt medan falken med huvudet alldeles orörligt betraktar en intressant fläck av ängen nedanför.  Bortom ängen blänker ett litet vatten och här flyger en stor flock tofsvipor och krickor just upp.

     Bredvid mig och flera andra ligger påsar med svamp: i en kohage hittade vi massor av ängschampinjoner. 

En saftig fårost? Nej, en jätteröksvamp som fördelades broderligt mellan dem som ville ha. Den smakar tydligen ganska bra!

Den fortsatta vandringen går i dalsluttningen; ovanför ligger lövskogen som förr var utmarker och nedanför ängarna kring ån som nu är betesmark men där bönderna förr skördade vinterfoder till djuren. Plötsligt upptäcker vi en trappa i vägkanten. Den och dungen med plommonträd är det enda som återstår av ett hus som en gång låg här.  

Så småningom når vi det stora sandtaget vid Fyleverken. Här finns en speciell, fin kvartssand av hög kvalitet som förr bröts i stora mängder för export. Nu har sandbrytningen upphört och sandtaget vattenfyllts. Vi vandrar in längs den norra kanten på en hal, brant stig. Våra guider vill visa oss något. Det har börjat regna. Den vita sandbranten ovanför oss övergår plötsligt i en gråsvart färgskala. Jag tar lite av det svarta, kletiga på fingrarna: kol! Kollagret här i sandtaget är från Juratiden och är en av mycket få kollager i Skåne. Regnet strilar ner och vi blir allt blötare. Jag halkar till på en blöt sten. Efter vandringen in i sandtaget behöver vi en paus.

Stigen in till sandtaget

Den stora gamla boken vid sidan av stigen är väldigt vacker. Dess stora krona ger ett bra regnskydd och här vilar vi och fikar en stund.

Så fortsätter vandringen. Regnet upphör snart, allt fler glador och vråkar kretsar över trädkronorna och jag tror att jag ser en duvhök.  En timme senare är vi framme i byn Röddinge där bussen snart kommer och tar oss tillbaka till Lund.

En lite blöt och trött jordlöpare, Europas största - en läderlöpare!

Söndagen den 22 september-Svartskylle och Oxhagen

Tiden går så snabbt och plötsligt har hela sommaren gått utan att jag sett en enda lövgroda. Lövgrodan har alltid fascinerat mig. Den kan likt sina släktingar i varmare delar av världen klättra i träd och det är i träd och buskar den tillbringar sommaren efter att under våren lekt i någon damm. Har man tur kan man hitta den solande på något blad och det är det jag hoppas på denna söndag. Vädret ska ju bli fint så kanske finns det ännu en chans. Jag packar matsäck, kikare och kamera och tar bussen till Sjöbo. Härifrån går en buss mot Ystad som stannar nära flera fina lövgrodeområden. Jag hoppar av vid byn Eneborg och vandrar upp mot Svartskylle naturreservat.

Svartskylle naturreservat består av öppna betesmarker där grunda dammar, både grävda och naturliga, ligger utspridda. Dammarna värms upp snabbt på våren och är perfekta lekvatten för lövgrodor. Om man vandrar från Eneborg in i reservatet kommer man dock först till Fredriksbergs mosse, där både rikkärrsväxter (som behöver mycket kalk) och fattigkärrsväxter växer. 

Svartskylle naturreservat med Fredriksbergs mosse nedanför sluttningen till höger.

När jag vandrat nerför sluttningen och lagt ifrån mig ryggsäcken på en tuva hör jag faktiskt en lövgroda från buskarna uppe i sluttningen! Jag går tillbaka efter ljudet och letar en stund. Jag upptäcker några för mig nya  små dammar med en tät vegetation av undervattensväxter. Ätliga grodor ligger och solar längs stränderna och plumsar i när jag närmar mig och överallt hörs prasslet från trollsländor som lyfter. Några tornfalkar kretsar runt,  förmodligen på jakt efter trollsländorna. 

Blodröd ängstrollslända

 Jag ger upp sökandet och vandrar ut på mossen. Ängsvädden blommar och jag hittar en sen slåtterblomma. Mitt ute på mossen landar fjärilar på några buskar för att sola sig. Bland flera amiraler landar en mindre fjäril - en vinbärsfuks! Efter en stunds väntan får jag ett bra foto. Nu hörs tranor och flock efter flock flyger över mig.

Ängsvädd

Slåtterblomma

Amiral

Vinbärsfuks

Bortom kullarna i Svartskyllereservatet ligger en annan fin groddamm. Kring den är det snårigare och dovhjortar sticker förvånat upp huvudet  ur buskarna när jag närmar mig. Ett vildsvin flyr i panik. På ett ställe har vildsvinet bökat upp kaveldunsrötter och här hoppar en liten groda, en klockgroda! 

Klockgrodan!

Klockan är nu halv sju och jag inser plötsligt att det snart mörknar och att jag måste hinna till stora landsvägen och busshållplatsen innan dess. Jag lovar mig själv att komma tillbaka till våren när lövgrodorna spelar.

Lördag 3 augusti: Örnahusen

En lördag i början av augusti tar jag tåget och bussen till den lilla byn Örnahusen i Skånes sydöstra hörn. I södra delen av byn skjuter ett litet stenrev ut i havet där det vid den här tiden brukar samlas mycket vadare, måsar och tärnor. Just vid Örnahusen förändras kusten. I söder börjar sandstranden,  finkornig, ljus sand som sträcker sig ända bort till Ystad och som vid Sandhammaren och Hagestad bildar stora dyner flera kilometer inåt land.

    En grund sandbotten är inte lika rik på liv som en botten med klippor och sten. Blåstång och andra alger kan inte fästa så bra. Reven och de stora stenarna vid Örnahusen däremot både hindrar vågorna och ger fäste. Bland algerna finns gott om musslor och smådjur som blir mat åt ejdrar, viggar och gräsänder.  Storskrakar, skarvar och tärnor fiskar i lugnvattnet bakom revet. Och det finns mängder av kanadagäss! Jag räknar hundratals bara längs den bit strand jag kan överblicka med kikaren och hela tiden kommer fler flygande inifrån land. De verkar mest komma för att umgås och vila sig efter att ha betat inåt land. De är vackra att se på med sina långa svartglänsande halsar och vita kinder. Det är faktiskt inte så ofta man ser kanadagäss i södra Skåne. De häckar oftast i skogssjöar längre norrut men tydligen har de hittat en fristad längs Österlenkusten på eftersommaren. De ser ut att njuta i vattnet och det är svårt att missunna dem det, oönskade som de är av alla förutom som jaktbyte.

Mellan byn och havet finns det en remsa med strandhed. Runt ett bestånd av renfana fladdrar massor av fjärilar. Jag sätter mig ner intill. Små bruna fjärilar visar sig vara rödfläckiga blåvingar och även mindre guldvinge är vanlig. Puktörneblåvinge, kamgräsfjäril, slåttergräsfjäril och tisteljäril-totalt ser jag åtta fjärilsarter kring blommorna. Om man ska spara något ogräs hemma i trädgården åt fjärilarna ska man definitivt välja renfana!

Rödfläckig blåvinge och ett litet vildbi (troligen ett sorts sidenbi) på renfana.

Storfläckig pärlemorfjäril

Hedblomster och backtimjan och...

...en liten skogsödla under en sten nära stranden.

En regnskur kommer och jag tar skydd inne i tallskogen. Regnet är ganska häftigt men upphör snart. Det har förstärkt blomdoften över heden; luften är som parfym. Jag måste nu skynda mig till busshållplatsen. 

Kvällspromenad till Vallkärrabäcken

Några bilder från en härlig kvällspromenad jag och hunden Emma jag passar just nu gjorde häromdagen. Bäcken rann klar under pestskråpbladen och de gamla pilarna och Emma plaskade och njöt.

Efteråt gick vi en runda runt Nöbbelövs mosse. Massor av ladusvalor och starar flög fram och tillbaka, kanske på jakt efter flygmyror? Några svalor som tog en paus satt helt lugnt kvar ända tills vi var bara några meter bort.

Rosendunört

Gulsporre med åkervinda

Måndagen den 8 juli 2019

Min odlingslott är invaderad av åkervinda. Den slingrar sig upp för varenda blomma jag sått, tar över grönsakslanden, klättrar i buskarna, täcker komposten, ja, hela lotten. Det känns nästan som om den är vanligare nu än när jag först kom hit för ett och ett halvt år sedan. Den tyck gilla denna tankspridda nykomling som mest sitter och tittar och bara då och då gör lite halvhjärtade försök att rensa och hålla ordning.

Staket med åkervinda...

Vargspindelhonorna gillar grenarna och stockarna jag lagt ut. Det blir en fristad i det våta, höga gräset där de kan ligga och värma sig och sina ägg mellan regnskurarna. Bara motvilligt flyttar de sig när jag går förbi och är snart tillbaka.

Vargspindel, hona med äggsamling under bakkroppen. När ungarna kläcks kryper de upp på honans rygg där de sedan sitter och blir runtburna i flera dagar.

Idag visar sig faktiskt solen ovanligt mycket. Det kommer fjärilar på besök: rapsfjäril och en stor, mörk fjäril som flyger iväg alltför snabbt…så landar den och jag lyckas smyga nära-sommarens första slåttergräsfjäril!

Slåttergräsfjäril (och åkervinda, som den sög nektar ur).

 När jag sitter och spejar efter rödbetorna i en annan ogräsdjungel får jag plötsligt syn på en stor, hårig larv som sitter och äter på en gurkört. Jag får ett bra foto och kan senare konstatera att det är en tistelfjärilslarv! Det har ju varit en stor invasion av tistelfjärilar i Sverige från kontinenten. Även jag har sett dem på många ställen i Lund, på Öland och i Blekinge. Nu har dessa flyttare tydligen lagt ägg som blivit larver och om några veckor kommer dessa larver att bli vuxna fjärilar. De kommer att samlar nektar från sensommarens blommor för att senare när det blir kallare flyga söderut igen. Det har forskningen visat att de faktiskt gör!

Tistelfjärilslarv på gurkört

Vuxen tistelfjäril

Ölandsläger för gamla Fältbiologer 30/5-2/6

På Sandviks camping vid havet på Ölands sydvästra kust höll lägret till. Hit anlände Niklas, jag, Thorulf och hans två barn sent på Kristihimmelsfärdsdagens kväll. Bland tallar och blommande hagtornar slår vi upp våra tält. Runt om oss tältar andra Fältbiologer och några hinner vi hälsa på. Det är en mulen, blåsig kväll med regn i luften och mörkret faller snabbt medan vi kämpar med tälten. Till slut lyckas vi. Jag försöker läsa en stund med pannlampan men somnar strax till regnets smatter mot tältduken.

Nästa morgon, efter en snabb frukost, far vi iväg. Inte särskilt lång bort, bara till första bondgården längs vägen faktiskt. Här ställer vi oss med tubkikare och kameror i högsta hugg vid gårdens gödselhög. Andra fågelskådare är redan på plats. Varför i all världens namn undrar du? Jo, vid den stora högen hade under de senaste veckorna ibland en liten beigegrå fågel som inte fanns med i min fågelbok, en spetsstjärtad duva visat sig. Dess hem är Nordamerika. Vi står där en stund och småpratar.  Flugorna surrar, uppe på högen matar gråsparvar sina flygga ungar och i en pöl samlar hussvalor lera  till sina bon under ladtaket. Deras svartblåglänsande ryggar, vita magar och plirande ögon blev en bra kompensation för duvan som vi aldrig ser. 

      Vi beger oss vidare. Mindre flugsnappare och Lundsångare sjunger i en skogsdunge ovanför Degerhamn och på ett fält vid torngård ser vi en turturduva. Över alvaret i söder kretsar ett par ängshökar.

Ismanstorps fornborg

Ungefär mitt på Öland växer en stor lövskog, Mittlandsskogen. Här finns ett rikt djur- och växtliv och i skogen finns också många spår av de första människorna på Öland. Ismanstorps fornborg ligger här och hit kommer inte bara arkeologer utan också många biologer.  Runt om och inne i den halvt raserade runda borgen finns en öppen ängsmark där en mängd sällsynta ängsväxter blommar. Under stenarna i själva borgen bor hasselsnoken.

Redan längs stigen genom skogen ser jag flera växter jag bara är vagt bekant med. Den första orkidén dyker upp strax efter att vi passerat stättan ut till ängsmarken - johannesnycklar. Inne i den gamla borgen där stenarna fortfarande bildar skönjbara rum ser jag nästa; en liten minitiatyr med rödprickiga vita blommor, en krutbrännare.

Krutbrännare

Ängen runt borgen är verkligen översållad av blommor. Många av dem har bladen samlade nära marken i en rosett, en anpassning som gör att de tål att bli avbetade en bit ovan marken av kor eller avhuggna med lie. De är också småväxta, likt krutbrännaren och kattfoten. 

Kattfot

Bland blommorna fladdrar fjärilarna. Om man ser var de landar kan man lyckas smyga sig nära och ser då näpet pälsklädda kroppar och vackert tecknade vingar.  Niklas kollega från skolan har dagen innan sett några exemplar av den mycket sällsynta gullvivefjärilen och givetvis vill vi se den. Vi smyger och fotograferar: smultronvisslare och kamgräsfjärilar, ängsnätfjärilar, skogsgräsfjärilar och pärlemorfjärilar. Vi kryper fram genom hav av gullvivor men ingen gullvivefjäril.

Smultronvisslare

Vi vandrar tillbaka till parkeringen. Det har blivit kväll och taltrastarna ropar till varandra genom skogen. En rödvingetrast stämmer in med sin vemodiga strof. 

Efter maten sitter vi och jämför våra upplevelser med andra Fältbiologer nere på stranden. Sedan är jag helt slut men Thorulf och flera andra ska pejla fladdermöss. När jag ska somna smattrar det för fullt i fladdermusdetektorn utanför. Nordisk fladdermus hör jag någon mumla. Sedan somnar jag. 

Hallstorps hage

Nästa morgon beger vi oss till ett annat berömt naturreservat på Öland: Hallstorps hage. I de urgamla ekarna finns den större ekbocken, en rest från Europas urskog.

Thorulf fotograferar...

Vi ser inte den men det vimlar av Fältbiologer och andra längs spångarna och snart har någon hittat Europas största skalbagge: en ekoxe! Den sitter på en hassel vid en spång och många får se den fint.

Niklas fotograferar ekoxe

Efter ekoxen blir det givetvis pizza i Borgholm. Thorulf och barnen är nu trötta efter fladdermusjakten natten innan och kör före till campingen. Niklas får ett sms: hans kollega är vid Ismanstorps hage igen och har sett gullvivefjärilen. Om vi skyndar oss dit kan han visa oss den! 

Vi möts vid borgen. Tillsammans går vi till en plats en bit norr om platsen där vi letade dagen innan. Här är marken inte öppen utan ett sorts mellanting mellan äng och skog. Mellan ekar och enar bildas små gläntor där björnbärssnår och hagtorn vandrar in. Den vita skogsliljan lyser, högväxt och ståtlig. Den skulle inte tåla för mycket tramp av klövar eller att bli nedhuggen av en lie.

Vit skogslilja

Här hittar vi, eller snarare två fjärilsintresserade kvinnor, till slut fjärilen. Liten och diskret låter den sig fotograferas på ett grässtrå innan den fladdrar iväg och försvinner. Vingundersidornas mönster är en gåtfull mosaik i vitt, svart, brunt och orange.

Gullvivefjärilen!

Söndagsmorgonen är solig och vacker. Fågelsången är intensiv vid fyratiden när jag måste gå ut. Vi hinner denna dag besöka ännu en borg, Gråborg och se ännu fler vackra orkidéer, fåglar och fjärilar. 

Fullt fokus även på söndagen! Nära Borgmossen.

Bilderna nedan är från de fina betesmarkena runt Gråborg och Borgmossen. Flugblomstret och väddnätfjärilen fick jag tyvärr ingen bild på. Nu måste vi till slut bege oss hemåt. Vi tänker att vi måste ha besökt Öland vid den absolut vackraste tiden på året. 

Svinrot

Blommande Oxel, Gråborg