Söndag 29 september: på nya stigar i Fyledalen

Denna söndag följde jag med på en vandring lunds naturskyddsförening ordnade till norra Fyledalen. Jag har varit mycket i Fyledalen, men nästan bara i de mellersta och södra delarna. I norr finns minst lika stora skogar som längre söderut och att ett av dalens två kungsörnspar häckar här skulle göra vandringen extra spännande.

Vi hoppade av Skåneexpressen 5 vid hållplats Anklam som ligger strax efter Sjöbo och började vandra mot dalen. Det fanns mycket att titta på längs vägen; spår av hägnader, gamla träd och många för mig nya svamparter.

Ett av naturskyddsföreningens sk evighetsträd.

På den fallna delen av stammen växte porslinsskivling

Ametistskivling

Vägen började slutta mer och mer och vi gick nu i en ravin som, likt hela dalen, skapats av forsande smältvatten under den senaste istiden. Bokarnas blad hade börjat ljusna och marken fläckas av nyligen fallna gula löv.

Väl nere i dalen slår vi oss ner i en sluttning för en första fika. Nedanför brer stora öppna ängar ut sig.  Flera tornfalkar jagar efter sork. En ryttlar alldeles framför oss; vingarna arbetar intensivt medan falken med huvudet alldeles orörligt betraktar en intressant fläck av ängen nedanför.  Bortom ängen blänker ett litet vatten och här flyger en stor flock tofsvipor och krickor just upp.

     Bredvid mig och flera andra ligger påsar med svamp: i en kohage hittade vi massor av ängschampinjoner. 

En saftig fårost? Nej, en jätteröksvamp som fördelades broderligt mellan dem som ville ha. Den smakar tydligen ganska bra!

Den fortsatta vandringen går i dalsluttningen; ovanför ligger lövskogen som förr var utmarker och nedanför ängarna kring ån som nu är betesmark men där bönderna förr skördade vinterfoder till djuren. Plötsligt upptäcker vi en trappa i vägkanten. Den och dungen med plommonträd är det enda som återstår av ett hus som en gång låg här.  

Så småningom når vi det stora sandtaget vid Fyleverken. Här finns en speciell, fin kvartssand av hög kvalitet som förr bröts i stora mängder för export. Nu har sandbrytningen upphört och sandtaget vattenfyllts. Vi vandrar in längs den norra kanten på en hal, brant stig. Våra guider vill visa oss något. Det har börjat regna. Den vita sandbranten ovanför oss övergår plötsligt i en gråsvart färgskala. Jag tar lite av det svarta, kletiga på fingrarna: kol! Kollagret här i sandtaget är från Juratiden och är en av mycket få kollager i Skåne. Regnet strilar ner och vi blir allt blötare. Jag halkar till på en blöt sten. Efter vandringen in i sandtaget behöver vi en paus.

Stigen in till sandtaget

Den stora gamla boken vid sidan av stigen är väldigt vacker. Dess stora krona ger ett bra regnskydd och här vilar vi och fikar en stund.

Så fortsätter vandringen. Regnet upphör snart, allt fler glador och vråkar kretsar över trädkronorna och jag tror att jag ser en duvhök.  En timme senare är vi framme i byn Röddinge där bussen snart kommer och tar oss tillbaka till Lund.

En lite blöt och trött jordlöpare, Europas största - en läderlöpare!