Det är flera minusgrader denna morgon när jag cyklar norrut mot Fels mosse. Kylan biter i ansiktet och när jag ökar farten känner jag hur känseln försvinner från kinderna. Nöbbelövs mosse i öster är täckt av is. Några hägrar kretsar runt ute i diset -de har det tufft nu.

De frusna ängarna på Fels mosse är lätta att gå över men det är svårt att gå lika tyst som vanligt. För varje steg hörs ett ljudligt krasande.

Det verkar ändå inte vara många fåglar kvar här nu. Jag står stilla en lång stund i en smal beteshage för att försöka höra något. Precis när jag tänker ge upp hörs lätta frasande steg inne bland buskarna och tre rådjur kommer hoppande ut på ängen. När de får syn på mig stannar de upp, tar några obeslutsamma steg åt olika håll och hoppar sedan tillbaka samma väg som de kom, utan synbar panik. Glad över upplevelsen och över att inte ha skrämt dem vandrar jag vidare.

I vassen på den frusna dammen snor några gärdsmygar omkring under ivriga surranden. De pilar fram och tillbaka mellan vassruggarna på jakt efter övervintrande insekter. Sjungande talgoxe och grönfink ger en föraning om vår.

    

                        

Lördag den 5 januari 2019-träningsvärk

Jag vaknar med svår träningsvärk. Igår gick jag nämligen min årliga vinterpunktrutt. En vinterpunktrutt är en fågelinventering som görs mitt i vintern varje år genom att man räknar fåglar på bestämda platser, punkter. I varje punkt ska alla fåglar man ser och hör under fem minuter räknas. Resultatet sammanställs i ett protokoll som skickas in till svensk fågeltaxering. Sin rutt lägger man upp själv och jag förstår inte varför jag gjorde min rutt så lång. Jag ville nog få med så många av mina favoritplatser som möjligt. Rutten börjar i ett fågeltorn väster om Fyledalen men lämnar snart stigarna och går genom Svartskylle naturreservat och den gamla betesmarken Oxhagen (en fd utmark). Beteslandskapet är fullt av kullar och dalgångar och vildsvinens bökande skapar fullt av gropar och ojämnheter som det är svårt att ta sig fram över. Men jag tar det lugnt och låter fötterna hitta den bästa vägen bland alla tuvor och gropar. Solen visar sig. Den skiner på det gula gräset, på kärren och de gamla träden och jag stannar upp och förstår varför jag gjort denna jobbiga rutt.

Det är ändå ute bland åkrarna igen som jag får den största upplevelsen. Vinden har mojnat och solen lyser klart på en ung kungsörn i en hög bok. Huvudet och benen lyser och jag erinrar mig det engelska namnet: golden eagle. Den breder ut de enorma vingarna och glider ner mot något på fältet nedanför, utom synhåll för mig.