söndag 24 januari 2021

Söndagen den 17 januari: vid Sularpsbäcken

 


Till Fågelsångsdalen igen. Denna gång tar jag stigen upp till den gamla möllan nära Södra Sandby och fortsätter till bron över Sularpsbäcken som ligger bakom. Här ställer jag cykeln. Is kantar bäckens stränder.  Strax ser jag en liten svartvit fågel hoppa i från iskanten med huvudet före: strömstaren! Den försvinner under bron och efter att ha spanat en stund tar jag med mig matsäck och kamera och vandrar försiktigt ner i dalen. Marken är vit av snön som fallit under morgonen, stigen hal och full av frusna fotspår.  Efter en stund får jag syn på strömstaren igen.  Den står nu mitt i bäcken med huvudet under vattnet innan den dyker helt.

Strömstaren. Strömstaren lever helt på insekter i och kring bäckar och andra vatten. Den dyker till botten av bäcken för att hitta de sländlarver som lever på stenarna där. Genom att röra vingarna upp och ner tar den sig fram mot strömmen. Fjädrarna hakar i varandra så bra att de håller ute vattnet genom ytspänning. Strömstaren blir därför inte blöt intill kroppen när den dyker.  

Så dyker den upp igen,  flyger en bit neråt men kommer strax tillbaka och landar på en gren över vattnet där den faktiskt börjar sjunga. Det är en gurglande, improviserad, ganska sträv strof. En översvämmad äng ligger mellan mig och bäcken men jag hör ändå sången tydligt.  Ibland försvinner strömstaren men då finns det annat att titta på. Ute bland tuvorna på den översvämmade ängen hoppar rödhakar. Även de verkar leta efter insekter i vattnet även om de inte kan dyka efter dem. 



När två rödhakar kommer för nära varandra ser de spända ut och sjunger, som det verkar, lite hotfullt mot varandra. Sången hos fåglar är inte bara till för att behaga! 

Efter en någon timme börjar snön falla igen. Jag går tillbaka till cykeln. Flingorna faller allt tätare medan jag cyklar hemåt. Skogen är nu alldeles vit omkring mig. Vid en bäck tar jag en fika. En flock domherrar letar mat på marken och jag vill gärna ta en bild mot det vita men nu är kamerabatteriet slut. Tidigare på morgonen fick jag ändå ett foto:  


 Domherrarnas mjuka "pju-pju" passar så väl ihop med skogen och det stilla snöfallet.  

När jag packar ihop är tubkikaren alldeles översnöad. 



torsdag 7 januari 2021

Vinterfågelräkning den 5 januari 2021

Tidig morgon: utsikt från fågeltornet där rutten startar

När det börjar ljusna utanför bussfönstret nära Sjöbo ser jag något vitt på marken. Snö! Flingorna faller allt tätare medan jag hoppar av bussen i Eneborg och vandrar upp mot startpunkten vid dammen. Det blåser och fortsätter komma snöbyar när jag börjat.  Jag ser havsörnar, gräsänder, sångsvanar. Det är kallt men fint att se fåglarna mot det vita. Ibland lyser solen igenom snöfallet. Någonstans vid punkt fem, nära Oxhagen, slutar det plötsligt snöa och vinden stannar av. Jag kan sitta ner och fika. Känner lättnad: rutten kommer att gå att göra även i år!


  
    Jag packar ihop och går in i Oxhagen. Det blir en jobbig men fin vandring. Två små vildsvin (jag hör fler) skumpar iväg över tuvorna alldeles i början och jag möter faktiskt två människor! Det är första gången under mina vandringar här som jag möter någon. Mor och dotter troligen.  Jag hälsar och skyndar vidare. Det är så fint med allt det vita och jag måste ändå stanna till ofta och ta foton. Jag hör nötskrikor och en gröngöling och ser en kretsande duvhök. 

Alkärr i Oxhagen

Utmarksbokar i Oxhagen


Prästakärret, Oxhagen

Gammal hagtorn, Oxhagen

När jag kommit ut bland åkrarna igen mötte jag en stor flock dovhjortar


    Snön verkar ha dämpat framförallt småfåglarna lite och jag hör inte så många under mina stopp. Ofta mest vindens sus i träden. Och gladorna förstås, som glider runt på vindarna med orörliga vingar och ropar sitt: piu, piu, hi, hi, hi! 
    Det känns lite ödsligt och jag känner lättnad när jag närmar mig Eneborg och slutet. Det är nästan mörkt när jag når sista punkten på Navröds mosse. Gulsparvarna har redan flugit in i sitt vanliga sovbuskage och jag hör bara deras kvitter när de kivas om bästa platserna. Jag får gissa hur många de är. En koltrast dyker också in där och sedan är räkningen slut!