Söndagen den 17 januari: vid Sularpsbäcken

 

Till Fågelsångsdalen igen. Denna gång tar jag stigen upp till den gamla möllan nära Södra Sandby och fortsätter till bron över Sularpsbäcken som ligger bakom. Här ställer jag cykeln. Is kantar bäckens stränder.  Strax ser jag en liten svartvit fågel hoppa i från iskanten med huvudet före: strömstaren! Den försvinner under bron och efter att ha spanat en stund tar jag med mig matsäck och kamera och vandrar försiktigt ner i dalen. Marken är vit av snön som fallit under morgonen, stigen hal och full av frusna fotspår.  Efter en stund får jag syn på strömstaren igen.  Den står nu mitt i bäcken med huvudet under vattnet innan den dyker helt.

Strömstaren. Strömstaren lever helt på insekter i och kring bäckar och andra vatten. Den dyker till botten av bäcken för att hitta de sländlarver som lever på stenarna där. Genom att röra vingarna upp och ner tar den sig fram mot strömmen. Fjädrarna hakar i varandra så bra att de håller ute vattnet genom ytspänning. Strömstaren blir därför inte blöt intill kroppen när den dyker.  

Så dyker den upp igen,  flyger en bit neråt men kommer strax tillbaka och landar på en gren över vattnet där den faktiskt börjar sjunga. Det är en gurglande, improviserad, ganska sträv strof. En översvämmad äng ligger mellan mig och bäcken men jag hör ändå sången tydligt.  Ibland försvinner strömstaren men då finns det annat att titta på. Ute bland tuvorna på den översvämmade ängen hoppar rödhakar. Även de verkar leta efter insekter i vattnet även om de inte kan dyka efter dem. 

När två rödhakar kommer för nära varandra ser de spända ut och sjunger, som det verkar, lite hotfullt mot varandra. Sången hos fåglar är inte bara till för att behaga! 

Efter en någon timme börjar snön falla igen. Jag går tillbaka till cykeln. Flingorna faller allt tätare medan jag cyklar hemåt. Skogen är nu alldeles vit omkring mig. Vid en bäck tar jag en fika. En flock domherrar letar mat på marken och jag vill gärna ta en bild mot det vita men nu är kamerabatteriet slut. Tidigare på morgonen fick jag ändå ett foto:  

 Domherrarnas mjuka "pju-pju" passar så väl ihop med skogen och det stilla snöfallet.  

När jag packar ihop är tubkikaren alldeles översnöad.