Övernattning och bikurs på Hörjelgården

 Det var länge sedan jag skrev, hela våren har gått. Jag tänker ändå att det är roligast att läsa om det jag är med om just nu.

 I söndags var jag och Karin på kurs om vilda bin på Hörjelgården. När man nämner bin så tänker nog många på det tama honungsbiet, men det finns faktiskt 280 olika biarter i Sverige. De flesta är solitära, ensamlevande. De bildar alltså inte samhällen med en drottning som lägger ägg och arbetare som föder upp larverna som honungsbiet. I stället läggs de befruktade äggen ett och ett i en bokammare (ofta i marken) tillsammans  med ett matpaket i form av pollen och nektar och lämnas att klara sig själv.

Alla bin lever  helt av pollen och nektar från blommor och eftersom mängden blommor i alla miljöer minskat under lång tid har också bina gjort det.  

Bona grävs helst där det är varmt, på solbelysta södervända ytor utan vegetation och sådana miljöer är också ovanligare idag än i det gamla kulturlandskapet. 

När vi samlats började vi med att gå till trädgården som ligger söder om huset. Här ville vi studera det mycket ovanliga humlepälsbiet. Humlepälsbina fanns länge bara kvar i Skillinge i sydöstra Skåne. Där byggde de sina bon i murbruket i de gamla husen. För att skapa en ny population satte man upp träramar med en blandning av lera och sand i Skillinge, lät bina bygga bo i dem och flyttade dem sedan till Hörjel. 

På en bänk i trädgården står träramarna. Överallt i leran sticker en sorts rör ut. I många av dem flyger en sorts getingar in och vi förundras över deras bygge. En del rör är lite bredare och försedda med en ränna längst fram. De är byggda av humlepälsbin!  Vi får strax se flera av de svarta humlelika honorna, hur de landar och kryper in genom rören, hela tiden omsvärmade av de mindre, ivriga hanarna. 

Det är varmt och soligt och full aktivitet.  

En av träramarna i närbild. De långa rören är byggda av en sorts lergeting som syns på bilden.

Vissa av rören var bredare och försedda med en ränna på översidan. Det var dessa som byggts av humlepälsbina! Två hanar syns på bilden.

Bina är verkligen snabba i det soliga varma vädret och svåra att fotografera men till slut lyckas jag få en bild bland alla blommorna i trädgården. Hit flyger hanarna för att få ny energi till uppvaktningen, i form av söt nektar! 

    Humlepälsbina verkar trivas på Hörjelgården! Numera finns ytterligare en population,  som har skapats på samma sätt, i botaniska trädgården i Lund. 

Humlepälsbi, hane, vid en nepeta. Ett kännetecken hos hanen är den vita munskölden. Den större honan är mycket mörkare och liknar en humla. 

    Så vandrade vi vidare över ängarna runt gården, ivrigt spanande och håvande. Alla infångade bin lämnades till kursledaren Karin Johnsson som nästan alltid kunde berätta vilket bi det var, vilka kännetecken det hade och hur det levde.

Vi såg flera humlearter; sydsnylthumla, åkerhumla, trädgårdshumla och stenhumla, smörblommebi, trädgårdssandbi och hagtornssandbi. 

Ett av alla bin, kanske ett ärtsandbi!

Humlorna framstod verkligen som håriga jättar jämfört med de andra. Storleken och all päls gör att de kan hålla värmen bättre och vara aktiva vid kallare väder.

      Ibland glömde vi bina för andra fina insekter.

Trädgårdsborre

Gulvingad fältmätare

Blåklint

När kursen var slut återvände vi till vårt tält. Vi hade kommit redan kvällen innan för att få uppleva nattljuden och fågelsången i gryningen. Det hade vi verkligen gjort. Morkullan drog alldeles över tältet på kvällen,  lövgrodor spelade från en damm en bit bort och näktergalarna sjöng.

På stubbskottängen växte det gott om grönvit nattviol.

Men nu var det söndag eftermiddag och vi tvungna att återvända till Lund!