Kungsfågel, Stångby mosse

 Resultatet av gårdagens storviltjakt med 300 mm objektivet på Stångby mosse: en kungsfågel och två glador. Jag kom fram när det precis ljusnat och gick genom sumpskogen. Där var det ganska tyst, fåglarna höll sig undan. Det var i grandungen uppe vid torrbacken kungsfåglarna höll till. De fladdrade fram och tillbaka genom dungen under ivriga "si-si-si", tisslade och småpratade med varandra. Kungsfåglarnas nålfina näbbar avslöjar att de lever av insekter och små spindlar året runt. Dessa hittas när de klänger runt i grangrenarna och sticker in näbben mellan barren. Kungsfåglar har inga stora fettreserver och på grund av sin ringa storlek en snabb förbränning. De måste därför ständigt vara aktiva och leta mat. 

Dungen var ett bra skydd för det duggregn som nu kom och jag satte mig under granarna och drack kaffe en stund medan jag lyssnade på kungsfåglarna. Gladan kom flygande över den stora ängen framför mig när regnet upphört. Snart kom ännu en och tillsammans satte de sig i ett stort träd. 

Gladorna.

 

Den mäktiga Hobybäcken...

Jag korsade Hobybäcken. På andra sidan var ängen uppbökad. Vildsvin! Under den fortsatta vandringen ser jag spår av dem överallt. De verkar ha slagit sig ner på mossen nu. Stigar från skogen som leder in i vassen. Uppbökad jord. Jag ser dem förstås inte. De är skygga, nattaktiva.  

Den fortsatta vandringen blir strapatsrik. Jag beslutar mig för att vandra till den västliga delen av Stångby mosse som jag ännu aldrig besökt.  Fyra rådjur möter jag här men då har jag lagt ner kameran i ryggsäcken på grund av regnet. För att nå cykeln igen måste jag korsa två diken och lyckas till slut genom att balansera på en jättelik, kullfallen alstam.

Gråsiska (vänster) och grönsiska plockar frön ur alkottar.

 

Fin juldagsmorgon (trots allt).

Juldagsmorgonen är kall med minusgrader och jag ger mig ut, ivrig att få uppleva något annat än regn och blåst. Det är verkligen kallt och jag får cykla långsamt för att inte kinderna ska domna. Just där cykelvägen norrut från Lund går under Kävlingevägen är vägkanten lite bredare. På sommaren blommar här gott om åkervädd och prästkrage men nu är gräset vitt av frost. Tydligen finns här sorkar ändå för på elledningen ovanför sitter en tornfalk och spanar. Snart lyfter den och börjar ryttla. Jag försöker ta några bilder trots att ljuset ännu är för svagt, smyger lite på en rödhake och fortsätter sedan för att inte störa falken för mycket. 

Tornfalken ryttlar

Fels mosse

Ängarna på Fels mosse är frusna men jag går ändå igenom med kängorna och blir än en gång påmind om att jag måste köpa nya när strumporna blir blöta. Som tur är börjar solen värma nu. Högt uppe i de gamla pilarna födosöker talgoxar och blåmesar och så hörs plötsligt den filande sången från en talgoxe! Det är första gången jag hör den sången sedan förra våren;  kanske känner talgoxen att det vänt, att den längsta natten denna vinter faktiskt varit och att dagarna nu blir allt längre igen!

Blåmes letar mat i en pil. Även den sjöng lite!

   

Frosten i starren glimmade i solen.

Den unga knölsvan undrar kanske: vad är det här kalla, hårda för något?

Söndagen den 29 november. Fågelsångsdalen och Kungsmarken.

Jag börjar vid Kungsmarken.  Det är mulet och kallt-det har varit flera minusgrader under natten. Jag tänker vandra över betesmarkerna upp till Hästhagen. Kanske kan jag stöta upp en jorduggla där jag såg en i våras och i Hästhagen hoppas jag få se en varfågel. Efter bara några steg över gräset hörs skott. Hundar gläfser och män för en massa oväsen. Ljuden närmar sig, tydligen pågår det drevjakt. Jag måste vända.

Domherre som äter askfrön. 

Jag försöker istället följa Sularpsbäcken från väster in i Fågelsångsdalen för att hitta någon strömstare att fotografera. Men marken runt bäcken är så mjuk att jag sjunker djupt ner i leran för varje steg. Längre ifrån bäcken är det brant och fullt av taggbuskar. Jag ger upp, lyckas hitta en plats bakom ett träd där inte allt rullar iväg och fikar istället. 

Sedan tar jag mig uppför sluttningen och över taggtråden högst upp. Nu är det faktiskt soligt. Jag följer åkerkanten en bit. En flock domherrar sitter i de stora träden och äter askfrön. De sitter stilla långa stunder medan de tuggar i sig fröna och jag hinner fokusera med objektivet. Om jag går för nära drar de sig dock in i skogen igen under nervösa "pju, pju". En rödhake är lite mer orädd.

Tillbaka på Hardebergaspåret cyklar jag vidare med tubkikaren över axeln. Så får jag syn på en vråk i ett pilträd. Jag ser att den har vit stjärt och fokuserar med tubkikaren. En fjällvråk! Det är en gammal hane. Jag står länge och betraktar den i tubkikaren medan den jagar sork över åkern.  

    Vid Kungsmarken parkerar jag cykeln och börjar vandra mot nordöst. Det är tyst, inga skott hörs längre. Så hörs ropen från sångsvanar. De kommer från Glomsjön och jag tar av ditåt. Fem svanar ligger i sjön. Det verkar vara två par: de simmar två och två mot varandra med sträckta halsar och ropar. Långt bort svarar andra svanar och snart kommer  flockar flygande över sjön under ljudliga rop. Kanske kommer de också att landa och övernatta på sjön när jag gett mig av? 

 Jag får syn på en varfågel som landar i en björktopp och ropar till av glädje. Ett äldre par kommer vandrande mot mig. De har hört svanarna medan de övade på sina golfslag och ska nu gå en runda runt reservatet. 

    Det har blivit mulet igen men det är fint att sitta där i sluttningen över den lilla sjön. Runt omkring mig finns heden med gult, tovigt gräs, spridda träd med stora vida kronor och så förstås golfbanans gröna gräsmattor. Jag tänker på hur vackert det vore om alltihop bara fick vara hed och lämnades helt till naturen.  Men kanske hade inte lika många människor då kommit hit och njutit av gullvivor, sångsvanar och allt det andra.

Gammal björk, Kungsmarken.