Onsdagen den 13 juli: upplevelser vid vägkanten.

Stångby mosse, tidig morgon:

Det är nu mitten av juli.  Många fåglar har slutat att sjunga men jag hör ändå gärdsmyg, trädgårdssångare, steglits, svarthätta och vid första ängen en kornknarr!

Rrrrp, rrrp låter det, inte så vackert men jag blir glad. Kornknarren var vanlig i Skåne förr men är nu bara en sällsynt gäst. Den ser ut som ett mellanting mellan en liten rapphöna och en rall. Men man ser den väldigt sällan; den håller sig väl dold i högt gräs och flyttar nattetid hit från Afrika. Jag lyssnar och letar med kikaren i det höga gräset en stund men får ge upp! 

Kornknarren behöver ängar utan tidig slåtter för att ungarna ska klara sig. Den höll förr också till sädesfält innan de började skördas med stora skördemaskiner. 

På den stora ängen längst i norr betar en hästflock. De störtar iväg när jag kommer men lugnar sig snart.  

Det är stilla, mulet. En tofsvipa varnar och en ormvråksunge skriker inifrån skogen. Lärkorna sjunger lite svagt. Jag lägger mig ner i gräset en stund. 

Ett duggregn väcker mig och jag tar lite kaffe innan jag börjar gå runt på sandkullen med kameran. Solen lyser mer och mer. 

Slåttergräsfjäril, Stångby mosse

Gulmåra

Sandkullen, Stångby mosse. Bockrot, gulmåra och hedblomster.

Till slut börjar bege mig tillbaka längs den ringlande grusvägen, mot Lund. Det går inte snabbt-överallt finns det något fint att fotografera och jag glömmer tiden.

Jag får ta ännu en fika vid en gammal pil längs grusvägen. 

En blåmesfamilj studerar mig uppifrån bladverket.

Ängarna med alla blommor, den ringlande grusvägen, de gamla pilarna-att besöka Stångby mosse (och många andra naturreservat) är lite som att färdas bakåt i tiden. När jag svänger ut på stora vägen är jag tillbaka i nutiden: de enorma åkrarna sträcker sig mot horisonten hela vägen tillbaka till Lund.  Men jag får ändå ännu en upplevelse; där cykelvägen går under Kävlingevägen nära Fels mosse är vägkanterna lite bredare och här växer det fullt av åkervädd. Det vimlar av fjärilar: slåttergräsfjäril, luktgräsfjäril, bastardsvärmare, ängsmetallvinge, nässelfjäril, rovfjäril, ängssmygare....och förstås av humlor och bin. Åkervädd är verkligen insekternas favoritblomma! 

Luktgräsfjäril på åkervädd.

Sexfläckig bastardsvärmare (på åkervädd).

Ängssmygare (och luktgräsfjäril).

Ängsmetallvinge

Ljus jordhumla (hane)

Sjötorps ängar, Krankesjön 11 juli 2022

 Från parkeringen följer vi stigen norrut längs den västra stranden av sjön. Vi går som vanligt i snigelfart, njuter av allt fint runtomkring. I anteckningsboken gör jag senare en lista över alla blommor vi ser:

backtimjan, puktörne, vildmorot, backnejlika, gulmåra, sötväppling, stånds, käringtand, rödklint, väddklint, oxtunga, blåmunkar, rödklöver, blålusern, gullusern, sandvita....

Oxtunga

Vildmorot

När solen kommer fram börjar lärkorna sjunga. Fler och fler fjärilar visar sig: raps- och rovfjärilar, nässelfjärilar, luktgräsfjäril, slåttergräsfjäril, amiral...Vi fångar en humla och försöker komma på vad det är för art med hjälp av våra nya humleböcker.  Den är svart med roströd rumpa och har helt svart päls på benen: en stenhumla! 

I sänkor längs stigen finns små vattensamlingar och här flyger blå trollsländor omkring. De är inte stilla en sekund och väldigt svåra att fotografera. De är av arten bred trollslända. När en gulgrön slända, en hona, kommer blir de ännu vildare. 

Bred trollslända, hane, Foto: Erik Hirschfeld/Trollsländeföreningen

Nordväst om sjön följer vi en bäck ner till sjöstranden. Här fikar vi. 

Ute på sjön fiskar tärnor och en fiskgjuse och Karin upptäcker en trollslända, en kilfläckslända!

Kilfläcksländan

Vi ser också ännu en blå trollslända som sitter och solar på en sten.

Större sjötrollslända, hane

Snårvinda

Tillbaka vid bilen är vi rejält svettiga och trötta. Vi bestämmer oss för att åka och bada i Tvedöra grustag, som ligger nära sjön. Det är jättefint: klart, kallt vatten och sandbotten. Väldigt skönt efter den långa vandringen! 

  

Vandring runt Håraltssjön 21-22 juni 2022

Vi längtade efter att ge oss ut och tälta igen. Denna gång ville vi bort från vägar och hus, till en plats där vi kunde uppleva skogen ostört. Karin hittade en vandringsrutt som såg spännande ut, runt Håraltssjön nära Simlångsdalen utanför Halmstad.

    Ingen av oss är särskilt van vid att vandra och bara att få plats med mat, kläder, tält, kikare m m i ryggsäckarna blir en utmaning. Mitt på eftermiddagen den 21 juni är vi ändå på väg. Vi parkerar bilen vid Simlångsgården och drar beslutsamt på oss ryggsäckarna. 

    Första kilometerna går längs stora vägen. Det är en solig, varm dag och ryggsäckarna känns tunga.  Så kommer grusvägen där vi ska vika av in i skogen Det blir lite svalare. Höga granar, mossa och stora stenblock...storskog för mig! Och runt fötterna en skog i miniatyr,  av lingon- och  blåbärsris och örnbräken. Vi går förbi bäckar och stengärden, bara nätt och jämt synliga inne i skogen.

Gammalt stengärde

 

Små fjärilar fladdrade runt i blåbärsriset

Lite fåglar sjunger: grönsångare, lövsångare, bofink och gärdsmyg. Vi kämpar på en stund till och så tar vi en paus! 

    Vatten, en chokladbit och en lakritsfisk och så är vi pigga igen och kan vandra vidare. Storskogen avlöses av en granplantering där inte mycket växer under träden men också av en  ljus bokskog där paus två tas (lakritsfisk II, chokladbit II...) 

Här åts lakritsfisk II...

Så glesnar plötsligt träden och vi kommer ut i en beteshage med mjukt gräs och stenblock.

Till slut når vi Håraltssjön. Två tranor lyfter från ett kärr med tuvull i strandkanten när vi kommer. Nu tar vi fram stormköket och gör kvällsmat. Det blir pasta med vita bönor, soltorkade tomater och krossad tomat. Gott! Sedan bara sitter vi en stund, tittar på sjön, pratar och dricker te. När jag diskar upptäcker jag en massa nyutvecklade paddor bland strandstenarna.

Håraltssjön

 

När jag diskar upptäcker jag små paddor som just krupit upp på land

När vi är redo att fortsätta börjar det bli mörkare mellan träden. Nu gäller det att hitta en bra plats för tältet! Skogen längs vägen ser blöt ut och skyltarna vi går förbi ger ingen  bra hjälp...

Men så höjer sig vägen. Till höger växer en brukad granskog: träden är stora och står glest och  marken består mest av barr, gräs och kottar. Vi tar av från vägen och går över en ås för att inte vara så synliga. Här är en bra plats! 

Karin och Neffie kämpar med liggunderlag och knott...

Knotten gör att vi måste fly in i tältet så fort vi fått upp det men där kan vi ligga bakom myggnätet och lyssna på taltrastar och rödhakar som håller nattkonsert.

Och tidigt nästa morgon spinner nattskärran utanför.

Söndagens vandring blir lika fin som lördagens. Vi ser fler fjärilar. 

Brunfläckig pärlemorfjäril

Tallmätare, hane.

Stigen går förbi en vacker gammal skvaltkvarn (där vi äter lunch) och följer bäcken ovanför en bit.  

Snart delar vi på den sista lakritsfisken men då är det inte långt till bilen och räddningen i form av glass och läsk i Simlångsdalen!

Skvaltkvarnen

 

Övernattning och bikurs på Hörjelgården

 Det var länge sedan jag skrev, hela våren har gått. Jag tänker ändå att det är roligast att läsa om det jag är med om just nu.

 I söndags var jag och Karin på kurs om vilda bin på Hörjelgården. När man nämner bin så tänker nog många på det tama honungsbiet, men det finns faktiskt 280 olika biarter i Sverige. De flesta är solitära, ensamlevande. De bildar alltså inte samhällen med en drottning som lägger ägg och arbetare som föder upp larverna som honungsbiet. I stället läggs de befruktade äggen ett och ett i en bokammare (ofta i marken) tillsammans  med ett matpaket i form av pollen och nektar och lämnas att klara sig själv.

Alla bin lever  helt av pollen och nektar från blommor och eftersom mängden blommor i alla miljöer minskat under lång tid har också bina gjort det.  

Bona grävs helst där det är varmt, på solbelysta södervända ytor utan vegetation och sådana miljöer är också ovanligare idag än i det gamla kulturlandskapet. 

När vi samlats började vi med att gå till trädgården som ligger söder om huset. Här ville vi studera det mycket ovanliga humlepälsbiet. Humlepälsbina fanns länge bara kvar i Skillinge i sydöstra Skåne. Där byggde de sina bon i murbruket i de gamla husen. För att skapa en ny population satte man upp träramar med en blandning av lera och sand i Skillinge, lät bina bygga bo i dem och flyttade dem sedan till Hörjel. 

På en bänk i trädgården står träramarna. Överallt i leran sticker en sorts rör ut. I många av dem flyger en sorts getingar in och vi förundras över deras bygge. En del rör är lite bredare och försedda med en ränna längst fram. De är byggda av humlepälsbin!  Vi får strax se flera av de svarta humlelika honorna, hur de landar och kryper in genom rören, hela tiden omsvärmade av de mindre, ivriga hanarna. 

Det är varmt och soligt och full aktivitet.  

En av träramarna i närbild. De långa rören är byggda av en sorts lergeting som syns på bilden.

Vissa av rören var bredare och försedda med en ränna på översidan. Det var dessa som byggts av humlepälsbina! Två hanar syns på bilden.

Bina är verkligen snabba i det soliga varma vädret och svåra att fotografera men till slut lyckas jag få en bild bland alla blommorna i trädgården. Hit flyger hanarna för att få ny energi till uppvaktningen, i form av söt nektar! 

    Humlepälsbina verkar trivas på Hörjelgården! Numera finns ytterligare en population,  som har skapats på samma sätt, i botaniska trädgården i Lund. 

Humlepälsbi, hane, vid en nepeta. Ett kännetecken hos hanen är den vita munskölden. Den större honan är mycket mörkare och liknar en humla. 

    Så vandrade vi vidare över ängarna runt gården, ivrigt spanande och håvande. Alla infångade bin lämnades till kursledaren Karin Johnsson som nästan alltid kunde berätta vilket bi det var, vilka kännetecken det hade och hur det levde.

Vi såg flera humlearter; sydsnylthumla, åkerhumla, trädgårdshumla och stenhumla, smörblommebi, trädgårdssandbi och hagtornssandbi. 

Ett av alla bin, kanske ett ärtsandbi!

Humlorna framstod verkligen som håriga jättar jämfört med de andra. Storleken och all päls gör att de kan hålla värmen bättre och vara aktiva vid kallare väder.

      Ibland glömde vi bina för andra fina insekter.

Trädgårdsborre

Gulvingad fältmätare

Blåklint

När kursen var slut återvände vi till vårt tält. Vi hade kommit redan kvällen innan för att få uppleva nattljuden och fågelsången i gryningen. Det hade vi verkligen gjort. Morkullan drog alldeles över tältet på kvällen,  lövgrodor spelade från en damm en bit bort och näktergalarna sjöng.

På stubbskottängen växte det gott om grönvit nattviol.

Men nu var det söndag eftermiddag och vi tvungna att återvända till Lund!

    

 

Ung knölsvan (född i fjor). Nöbbelövs mosse den 2 januari 2022

Idag har jag plaskat runt på Nöbbelövs mosse. All is och snö har smält och fyllt mossen till brädden med vatten. Jag såg stora flockar av krickor och bläsänder, gräsänder, knölsvanar och flera storskarvar. Som vanligt blev jag mest fascinerad av hur alla fåglarna kunde hitta mat. Knölsvanen lever av olika vattenväxter året om. Den är vår tyngsta fågel och går, till skillnad från den lättare sångsvanen, bara sällan upp på land för att beta. Hur vattenväxterna kan ge tillräckligt mycket energi nu har jag svårt att förstå. Jag har läst att många vattenväxter bildar speciella  övervintringsskott på botten och kanske är dessa näringsrika nog? Vass- och kaveldunsrötter innehåller tydligen också mycket kolhydrater. 

Knölsvanen når rötterna genom att doppa halsen och kanske också tippa kroppen framåt om det är djupare. Fjäderdräkten är tät och stänger ute vattnet: svanen håller sig torr närmast kroppen så länge fjädrarna bara hålls rena och fräscha. Storskarven däremot blir blöt inpå skinnet när den dyker. Den lever helt av fisk och att fjäderdräkten är mindre vattentät gör det lättare för den att dyka. Men att den kan hitta tillräckligt många fiskar i mossens kalla, grumliga vatten för att hålla sig varm är ändå helt otroligt!

En av storskarvarna.

 

En av de vuxna knölsvanarna.