Oväntat fynd i dammen

Den lilla salamanderlarven i håven har både fingrar och tår och ser helt färdigutvecklad ut-bara de buskformiga gälarna bakom huvudet avslöjar att ungen ännu inte tagit steget upp på land. Det är nu i början av december och yngel av vattensalamandrar brukar lämna vattnet i augusti för att leva landliv ett tag innan de lägger sig i dvala för vintern i en lövhög eller under en stock. De växer dock olika snabbt och kanske är det vanligare än man tror att sena ungar övervintrar i vattnet. Inte så många biologer håvar ju efter vattendjur nu!
    I det grumliga vattnet finns också många andra djur: dafnier, olika mygglarver, gott om snäckor av flera arter, dagsländelarver, flicksländelarver och vattenskinnbaggar. En del av dessa blir kvällsmat till fiskarna.

Söndagen den 25 november: Krankesjön och torvgravarnas hemlighet

Stilla söndagsmorgon i Lund. En flock sidensvansar lyfter från ett äppelträd och landar i björken intill mig. Deras klara, ringande läten ljuder över de sovande husen och jag stannar cykeln och bara lyssnar. Höstens första sidensvansar är något speciellt. Jag tänker på var de varit på sin vandring från de lappländska skogar där de häckade i somras och på var de ska ta vägen härnäst. 

    Själv är jag på väg till Krankesjön. I ryggsäcken ligger kikaren, kamera och matsäck och på cykeln en lång håv. En kompis har skaffat nya akvariefiskar och vi ska försöka hitta mygglarver till dem.

     Vid den mångstammiga boken nära Stensoffa ekologiska station är det skönt att ta en fika efter den långa cykelturen. Snart kommer Niklas och hans hund Lucy vandrande på stigen.

Jakten på det bästa levandefodret

Stensoffa ligger ju på gångavstånd från Krankesjön men alldeles intill den ekologiska stationen finns också några stora dammar inne i skogen. De är sk torvgravar som bildades efter att man tagit torv här under andra världskriget. Här har vi beslutat oss för att det nog borde finnas massor av mygglarver och andra små vattendjur. När man håvar mat till akvariefiskar gäller det att försöka undvika vatten där det finns fisk-i dessa vatten kan det finnas sjukdomar och parasiter som kan föras över till fiskarna i akvariet. Vi väljer därför inte den närmaste torvgraven utan en mindre som verkar ligga en bit in i skogen…

    Med håvar och burkar i händerna och Lucy glatt skuttande framför vandrar vi genom det höga gräset  in i sumpskogen. Lucy försvinner snart långt in på lätta tassar medan vi hela tiden måste böja oss under grenar och undvika att fötterna sjunker ner. 

Detta är inte människans biotop tänker jag. Samtidigt  är det spännande. Till sist kommer vi fram till ett vatten. Marken är så lös att både jag och Niklas sjunker ner till stövelskaftet när vi försöker komma fram med håven men åtminstone jag räddar mig i sista stund. En flock storskrakar lyfter för att sätta sig i säkerhet. Så några håvtag och en förväntansfull titt ner i burken. Det myllrar inte så mycket som vi förväntat oss utan fångsten består mest av små buksimmare. Vi bestämmer oss för att pröva en annan damm. Med skvimpande stövlar tågar vi iväg.  Rödvingetrastar smackar dämpat i trädkronorna ovanför och längre bort hörs några nötskrikor. Annars är det tyst. Jorden vattensorkarna grävt upp längs stigen är kolsvart men bär. Vid nästa damm ligger några båtar uppdragna och mellan träden ser vi nu med en viss lättnad ekologiska stationen. I denna damm hittar vi lite fler vattendjur, bla lite dagsländelarver som fiskarna brukar tycka om. 

Dagsländelarver

En groda hoppar till vår förvåning förbi just som vi ska packa ihop. Termometern visar nu bara tre plusgrader. Skymningen närmar sig men molnen har skingrats så att den ljusa himlen speglas i vattnet. Sångsvanar hörs en bit bort.

    Nöjda vandrar vi nu tillbaka upp mot parkeringen, inte med så många mygglarver men med fina naturupplevelser  och en glad hund.

Grodan!

Lördagen den 6 oktober-Falsterbo

Med andan i halsen cyklar jag genom ett mörkt Lund för att hinna med Öresundståget som går kl. 6.00. Jag rusar in precis innan dörrarna stängs och när jag kan andas normalt igen rullar tåget in i Malmö. Klockan 6.25 tar jag bussen mot Falsterbo.

Utanför bussfönstret ljusnar det långsamt. Jag slumrar till. När jag tittar ut nästa gång ligger Falsterbo ljung utanför, insvept i dimma där de långhornade korna bara anas som gråa former. Jag hoppar av vid Falsterbo strandbad. Inte en människa syns till runt naturumet men tallskogen ner mot havet är full av kungsfåglar och svartmesar. Nere på stranden ser jag solen stiga upp över horisonten. Jag vandrar nu med långa jäktade steg likt fåglarna mot sydväst, mot platsen där Sverige slutar-Nabben.

Nabben

Vid vindskyddet är det redan fullt med folk och det tar ett tag att hitta en plats där jag ser bra utan att skymma sikten för sträckräknarna. Fågelflockar kommer hela tiden inifrån land. Många av dem har rastat i fyrdungen innan de gjort det sista språnget ut mot Nabben och de kommer nu ivrigt och jäktat lockande över våra huvuden i svärmar innan de försvinner ut över havet. Många dyker faktiskt ner bland oss och från de täta nyponbuskarna, strandrågen och vassen hörs hela tiden deras lockläten. Då och då sträcker en blåmes eller bergfink upp huvudet och tittar sig upprört omkring medan den ivrigt lockar. Snart är de uppe i luften och på väg igen. Vissa har större problem med att komma iväg än andra och en flock skäggmesars försök kommer gång på gång av sig när en flockmedlem ångrar sig en bit upp i luften och får med sig hela flocken ner i tryggheten i vassen igen. Det ser roligt ut.

Någon ropar ”nötväcka” och där kommer faktiskt en guppande över dynerna i bågflykt. Den försvinner ur mitt kikarfält och verkar faktiskt ge sig av. Ett ivrigt mummel utbryter bland alla skådarna. När vi under mina biologistudier skulle hitta ett exempel på en fågel som aldrig flyttade nämndes nötväckan. Genom att ivrigt hamstra frön under hösten i reviret kunde de överleva där vintern igenom.

     Men något har lockat nötväckan att ge sig av. Det är en ovanligt fin dag: himlen är klarblå och en svag vind från norr ger extra hjälp att flyga. När jag kupar händerna bakom öronen och lyssnar uppåt hörs lockläten från sånglärkor, järnsparvar och trädlärkor. En duvflock glittrar till högt uppe i det blå. Många fåglar flyttar sådana här dagar. Högt ovanför flyger de utan att vi kan uppfatta dem.

Snart börjar rovfåglarna också komma-tyst glider glador, ormvråkar och fjällvråkar ut över havet. När en flock med sju vita ägretthägrar flyger ut blir det alldeles tyst omkring mig. Tiden stannar till. Synen av dem mot det blå är bland det vackraste jag sett.

     Framåt 12.30 kommer dis, solen skyms och vinden känns råare. Tre fjällvråkar kretsar över oss ett tag  innan de försvinner norrut i dimman.  

Jag beger mig mot fyren. Solen och sommaren kommer tillbaka. Marviol och baldersbrå blommar fortfarande innanför stranden. Redan i den första lagunen vid Flommen trippar en fågel i isgrått och vitt omkring på långa klarröda ben - en svartsnäppa i vinterdräkt. Den är otroligt graciös, inte stilla en sekund.  Den och alla myrspovar, kärrsnäppor och enkelbeckasiner som på lätta vingar flyger fram och tillbaka mellan vattenspeglarna håller mig kvar hela eftermiddagen. Till slut måste jag ändå ge mig av in mot Skanör och bussen. Varför tog jag inte med mig tält?

Skiss av svartsnäppa (nederst och överst) och myrspovar. Flommen 6 oktober 2018 

Lördagmorgon den 18 augusti

Nöbbelövs mosse ligger insvept i dimma denna morgon. Det känns som en påminnelse om hösten men är väldigt vackert. Daggdropparna på bladen gnistrar i det första solljuset. Längs våtmarkens stränder vaknar krickorna en efter en, ruskar lätt på sig och glider ut i vattnet för att leta mat. Stararna morgnar sig på kraftledningstrådarna efter ännu en natt i vassen. Gulärlorna har också övernattat där men nu kilar de redan runt kornas klövar på jakt efter de insekter kornas tramp skrämmer upp. Mig och min kamera aktar de sig mera för.

Den senaste tidens regn har gjort att flera uttorkade dammar på mossen åter vattenfyllts.  Snart kommer mängden insekter för gulärlorna att öka. Även min odligslott har livats upp av regnet och den del som jag lämnat som  ”äng” är gul och vit av  blommande gulsporre och åkervinda.

Onsdagen den 11 juli-längtan till skogen

Vilken är din favoritskog? Bergsjöholmsskogen är en gammal bokskog som ligger ca 5 km norr om min hemstad Ystad. Mina allra första naturutflykter med kikare gick hit. En kompis bodde i byn Hedeskoga som ligger nära och här möttes vi och cyklade tillsammans sista biten. Skogen är faktiskt också speciell. Träden har fått stå så länge att de blivit väldigt gamla och förutom alla insekter och svampar som trivs i dem så är det en speciell stämning under dem som fler borde uppleva.

     När jag hoppar av bussen i Hedeskoga är det sen eftermiddag men det blir ändå en varm svettig vandring över torra raps- och betfält.  En orange fjäril flyger upp från grusvägen. Är det en tistelfjäril? Jag är för otålig för att ta reda på det.

    Ystads soptipp och återvinningsanläggning ligger vid skogen och här har man byggt ut sedan sist, mer asfalt och mer betong. Men skogen är ju naturreservat så den måste väl finnas kvar? Den finns men är inhägnad med ett högt viltstängsel-kanske för att de gamla träden ska få en chans att föröka sig? Jag försöker ta en annan väg in men hamnar fel. Att stigen jag följer är en viltstig förstår jag snart och jag får kämpa mig fram, ofta på huk. Svetten rinner ner i ögonen och kanske är det därför jag inte ser snoken förrän den glider in i ett hål i stubben den legat intill.  Snokar behöver vatten och fuktig mark där dess byten, grodor och småfisk, finns tänker jag när jag fortsätter. Finns det verkligen vatten här nu? Jag tvivlar men marken blir mjukare och mjukare under fötterna och snart vandrar jag fram bland midjehöga ormbunkar och svärdsliljor. Trots alla myggen kan jag inte låta bli att stanna och fotografera strandlysingens vackra, gula blommor.

Strax blänker det också till av vatten och små grodor hoppar undan mina fötter. De är bara några centimeter långa men ändå alldeles fulländade. De måste vara från årets kull.

Senare når jag de centrala delarna av skogen där de stora bokarnas skugga råder och man ser långt mellan träden. Här sätter jag mig och fikar och målar faktiskt lite också. Solen sjunker långsamt, en vårtbitare surrar och taltrast, rödhake och koltrast sjunger. Jag tackar som vanligt tyst mig själv för att jag tog mig ut  denna kväll.

Blommande bondböna.

Vecka 24 (11-17 juni)

Nu var det länge sedan jag skrev naturdagbok. Det som hänt är att jag äntligen fått en odlingslott. Det har varit väldigt intressant att äntligen få börja odla. Hela lotten var täckt av långt, trassligt gräs och jag fick själv gräva upp land till odling. På den första biten jag grävde upp satte jag bondbönor som jag förodlat hemma i fönstret. Blommorna är tydligen populära bland långtungade humlor, hade jag läst. Några dagar senare tog jag ny sats och gjorde ett smalt morotsland. Sedan blev det potatis och när detta skrivs finns det land med sockerärtor, pumpa och gurka också. Det har inte blivit tid till naturutflykter men näktergalarna har sjungit i snåren runt odlingarna liksom trädgårdssångare, härmsångare, hämpling och förstås koltrastarna. Dessa samlar just nu bomaterial till en andra häckning. Det har verkligen varit varmt och jag har fått vattna var och varannan kväll. Flera gånger ser jag då humlor sätta sig och på blöta blad och slicka i sig vatten.   På onsdagen faller det första regnet i västra Skåne på 34 dagar. Igår (lördag) började ett försiktigt regn falla på kvällen och imorse kom mer.

Stångby våtmark

Måndagen den 2 april

Så är de plötsligt här, alla de vårfåglar jag väntat på under veckor med snö, is och kyla. Det var minusgrader på morgonen och jag tog cykeln med bara en vag förhoppning men jag hör dem direkt när jag tar in på grusvägen och närmar mig de grunda vattenpölarna. En hämpling som sjunger, rödbenor som flöjtar, skärfläckors pluyit, pluyit, större strandpipare, strandskator, tofsvipor, fiskmåsar. Änder i form av gravänder, viggar och krickor. De letar mat, putsar sig, spelar och jagar varandra. Många av dem kommer att häcka här. De kommer att upptäcka en hök eller kråkfågel på långt håll, tillsammans flyga upp för att attackera den och avsaknaden av träd gör att det inte finns någonstans för rovdjuret att gömma sig.

Mossa, Linnebjer

Jag beger mig vidare och en halvtimme senare glider cykeln fram genom lövskogen i Linnebjer. Inga löv är ännu utslagna och solen når långt in bland de gamla träden fast det nu är kväll. I en glänta stannar jag och fikar. Ovanför hörs sträckande tranor och i kören av koltrastar urskiljer jag de första taltrastarna. Inga vårblommor har ännu kommit upp; allting har egentligen knappt börjat men det är ändå en fantastiskt fin vårkväll. I Odarslöv står folk och pratar ute på vägen och i trädgårdarna. På en stubbåker utanför byn betar rådjur  och jag smyger längs en trädrad fram till en ödetomt för att försöka få en bild. Vid den gamla vedstapeln växer snödroppar.

Korpbo i Linnebjer.

På besök hos min mamma som bor i det lilla fiskeläget Krokås på östra Listerlandet i Blekinge. Från hennes hus kan man gå ner till havet och där byn tar slut börjar naturen: strandängar, hällmarker, sandstränder och lövskogar.  Ändå är det nätt och jämt att jag kommer upp denna morgon. Kalla vindar blåser in från havet och i vinden är det många minusgrader. Men, jag tittar ut och ser hur solen ger en varm ton på träden och det bruna gräset utanför och jag bestämmer mig för att ge mig ut trots allt.

Strandstenarna är täckta av is, pölarna och den lilla dammen inne på strandängen också. En liten flock blåmesar kommer inne från skogen och landar i vassen, de  verkar vara gripna av sträckoro. Kvittret från en sånglärka hörs också, kanske är den också på väg ut över havet.

Vid strandängens slut finns en liten alskog kring en bäck och här ser jag fler fåglar: en flock gråsiskor, en skogsduva, en sjungande gulsparv.

En bit ut på havet skymtar en flock alfåglar bland de höga vågorna. Dessa små vackra änder tillbringar hela vintern ute på havet i Östersjön där de dyker efter musslor.  Ibland kommer de närmare stranden och då ser man hur vackra de är. Lugna dagar kan man också höra alfåglarnas sång men idag överröstas den av dånet från vinden och havet.

Så fick vi några veckor med snö till slut. Nu är  det plusgrader igen och töväder. Förra  fredagen var en fin dag: snön virvlar ner från himlen över mig, de andra fröknarna och barnen som förtjust åker pulka vid förskolan. En flock sidensvansar flyger plötsligt över oss med klara, ringande läten.

Nöbbelövs mosse är en stor, vit slätt men lite fåglar finns kvar: i ett öppet dike håller krickor till och en annan fågelskådare berättar om en dvärgbeckasin. I skymningen samlas kråkorna som vanligt  vid stora dammen innan de gemensamt flyger till sin nattkvist. En eftersläntrare landar i toppen av mossens största träd och kraxar envetet tills den får svar.

Om söndagen den 25 februari

Det har varit rejält kallt under de sista dagarna med temperaturer på ner till åtta minusgrader. Det är det också denna morgon när jag vandrar på vägen från Röddinge ner i Fyledalen. Blåsten gör att det biter i ansiktet och det känns som en lättnad när jag når skogskanten och skyddet från träden. Skogen känns tyst och frusen. Solen har ännu inte nått ner hit och ett lätt puder av snö täcker marken. Nötväckor och en entita börjar sjunga och talar om att det trots allt inte är så långt till våren. Vid en bäck är marken mjuk och en koltrast rotar runt bland löven. Nära vattnet lyser det rött - en rödhake! En nötskrika skränar till och bergfinkar lockar.

Sporgömmen av strutbräken vid en av bäckarna.

Vägen planar ut och till höger om mig öppnar sig ängarna i dalens botten.  Ute bland tuvorna flyter Eriksdalsbäcken fram och jag står här en stund och njuter av solens blänk i vattnet. Högt ovanför flyger ett gäng korpar till synes planlöst omkring. De har en massa kluckanden och knarranden för sig-kanske känner de också att vintern snart är slut? Korpar börjar häcka redan i mars och de bildar ofta livslånga band. I flocken ovanför följs fåglarna nästan hela tiden tätt åt två och två. 

Vägen genom dalens botten.

Ännu är det för kallt för att sitta ner och fika och jag måste vandra vidare. Jag korsar järnvägsspåren och börjar vandra upp genom skogen på andra sidan. Där denna skog tar slut ligger en gammal betesmark med många fina gamla träd som jag vill fotografera. Även vandringen genom bokskogen ger många motiv. Solen står nu högre och de frusna kärren är som vita golv där trädens skuggor avtecknar sig.  En gammal ek i vägkanten precis vid krönet av dalen talar om att här inte alltid varit skog. Meståg drar fram och i några stora granar sjunger en svartmes. Solen börjar värma och jag kan äntligen sitta ner och ta lite kaffe och en macka.

  Varför alla de gamla bokarna i betesmarken väster om Ållskogs gård överlevt så länge är inte lätt att säga. Förutom dem växer här inte så mycket mer än kort, gult gräs. Tidigare fanns här enar och kanske kunde träden växa upp i skydd av dem. Bokollonen kan också ha varit viktiga för svin på bete i utmarken. Träden är mycket vackra med sina enorma, tjocka stammar och vida kronor och kanske räckte det som skäl för någon. De börjar tyvärr bli skröpliga och på många av dem har kronan till stora delar rasat ner och ligger runt trädet. 

Alla halvdöda träd och mina intensiva ansträngningar att ta "proffsiga" bilder av dem gör mig lite nedstämd. Jag börjar vandra tillbaka mot Fyledalen. Marken är stenhård och frusen och vinden iskall. Så kommer jag ner i en sänka dit vinden inte når och nås av solskenet. Från ett litet alkärr hörs något välbekant. En rapphönas spelläte upprepas flera gånger följt av ett lite mekaniskt gnissel. Så hörs plötsligt en vaktel, en kaja och storspov och så lite gnissel igen. Jag spanar ivrigt men det enda som syns är en flock björktrastar som letar mat i gräset. Kanske är det de som sjunger? Men är de verkligen så bra på att härma? Jag smyger närmare, spanar intensivt med kikaren och så får jag syn på något. Halvvägs ner i ett hål i en av alarna sitter en stare och det är från den sången kommer. Att få se den är totalt oväntat eftersom det är så kallt och jag kommer snart fram till att det måste vara en fågel som övervintrat. Det har ju varit en mycket mild vinter med plusgrader hela dygnet fram till för bara några veckor sedan.

Staren flyger ner från trädet och börjar picka i gräset. En hel liten flock på sex fåglar ser jag nu. Jag märker att solen mjukat upp marken lite och kanske kan de ändå hitta lite larver och annat att livnära sig på. Bland dem hoppar björktrastarna fram med trotsig uppsyn.

Såg min första lärka idag flyga över Nöbbelövs torg. För en gångs skull var det stilla och ett lätt snöfall upphörde när solen bröt igenom. Någon plusgrad. Nu ikväll är det lite kallare och snön har börjat falla igen med ganska stora flingor.

Ett nytt år har börjat och på grund av förkylningar och annat har jag inte varit ute så mycket. Det är tur att det finns böcker så att man kan ge sig ut i fantasin. En naturdagbok som jag just läser om för jag vet inte vilken gång i ordningen är Hans Anderssons ”Ett årsvarv i Lappland”. Hans Andersson var en författare och konstnär som var bosatt utanför Jokkmokk i Lilla Lule älvs dalgång. Med text och stämningsfulla svartvita teckningar skildrade han naturen. Det är enkla iakttagelser utanför huset men man får också följa med på längre äventyr. Jag läser och befinner mig plötsligt inte i min säng utan i sovsäck vid en brasa i urskogen i gryningen i maj eller under en flaxande tältduk långt uppe bland fjällen. Boken finns att låna på Universitetsbiblioteket!