Kungsfågel, Stångby mosse

 Resultatet av gårdagens storviltjakt med 300 mm objektivet på Stångby mosse: en kungsfågel och två glador. Jag kom fram när det precis ljusnat och gick genom sumpskogen. Där var det ganska tyst, fåglarna höll sig undan. Det var i grandungen uppe vid torrbacken kungsfåglarna höll till. De fladdrade fram och tillbaka genom dungen under ivriga "si-si-si", tisslade och småpratade med varandra. Kungsfåglarnas nålfina näbbar avslöjar att de lever av insekter och små spindlar året runt. Dessa hittas när de klänger runt i grangrenarna och sticker in näbben mellan barren. Kungsfåglar har inga stora fettreserver och på grund av sin ringa storlek en snabb förbränning. De måste därför ständigt vara aktiva och leta mat. 

Dungen var ett bra skydd för det duggregn som nu kom och jag satte mig under granarna och drack kaffe en stund medan jag lyssnade på kungsfåglarna. Gladan kom flygande över den stora ängen framför mig när regnet upphört. Snart kom ännu en och tillsammans satte de sig i ett stort träd. 

Gladorna.

 

Den mäktiga Hobybäcken...

Jag korsade Hobybäcken. På andra sidan var ängen uppbökad. Vildsvin! Under den fortsatta vandringen ser jag spår av dem överallt. De verkar ha slagit sig ner på mossen nu. Stigar från skogen som leder in i vassen. Uppbökad jord. Jag ser dem förstås inte. De är skygga, nattaktiva.  

Den fortsatta vandringen blir strapatsrik. Jag beslutar mig för att vandra till den västliga delen av Stångby mosse som jag ännu aldrig besökt.  Fyra rådjur möter jag här men då har jag lagt ner kameran i ryggsäcken på grund av regnet. För att nå cykeln igen måste jag korsa två diken och lyckas till slut genom att balansera på en jättelik, kullfallen alstam.

Gråsiska (vänster) och grönsiska plockar frön ur alkottar.

 

Fin juldagsmorgon (trots allt).

Juldagsmorgonen är kall med minusgrader och jag ger mig ut, ivrig att få uppleva något annat än regn och blåst. Det är verkligen kallt och jag får cykla långsamt för att inte kinderna ska domna. Just där cykelvägen norrut från Lund går under Kävlingevägen är vägkanten lite bredare. På sommaren blommar här gott om åkervädd och prästkrage men nu är gräset vitt av frost. Tydligen finns här sorkar ändå för på elledningen ovanför sitter en tornfalk och spanar. Snart lyfter den och börjar ryttla. Jag försöker ta några bilder trots att ljuset ännu är för svagt, smyger lite på en rödhake och fortsätter sedan för att inte störa falken för mycket. 

Tornfalken ryttlar

Fels mosse

Ängarna på Fels mosse är frusna men jag går ändå igenom med kängorna och blir än en gång påmind om att jag måste köpa nya när strumporna blir blöta. Som tur är börjar solen värma nu. Högt uppe i de gamla pilarna födosöker talgoxar och blåmesar och så hörs plötsligt den filande sången från en talgoxe! Det är första gången jag hör den sången sedan förra våren;  kanske känner talgoxen att det vänt, att den längsta natten denna vinter faktiskt varit och att dagarna nu blir allt längre igen!

Blåmes letar mat i en pil. Även den sjöng lite!

   

Frosten i starren glimmade i solen.

Den unga knölsvan undrar kanske: vad är det här kalla, hårda för något?

Söndagen den 29 november. Fågelsångsdalen och Kungsmarken.

Jag börjar vid Kungsmarken.  Det är mulet och kallt-det har varit flera minusgrader under natten. Jag tänker vandra över betesmarkerna upp till Hästhagen. Kanske kan jag stöta upp en jorduggla där jag såg en i våras och i Hästhagen hoppas jag få se en varfågel. Efter bara några steg över gräset hörs skott. Hundar gläfser och män för en massa oväsen. Ljuden närmar sig, tydligen pågår det drevjakt. Jag måste vända.

Domherre som äter askfrön. 

Jag försöker istället följa Sularpsbäcken från väster in i Fågelsångsdalen för att hitta någon strömstare att fotografera. Men marken runt bäcken är så mjuk att jag sjunker djupt ner i leran för varje steg. Längre ifrån bäcken är det brant och fullt av taggbuskar. Jag ger upp, lyckas hitta en plats bakom ett träd där inte allt rullar iväg och fikar istället. 

Sedan tar jag mig uppför sluttningen och över taggtråden högst upp. Nu är det faktiskt soligt. Jag följer åkerkanten en bit. En flock domherrar sitter i de stora träden och äter askfrön. De sitter stilla långa stunder medan de tuggar i sig fröna och jag hinner fokusera med objektivet. Om jag går för nära drar de sig dock in i skogen igen under nervösa "pju, pju". En rödhake är lite mer orädd.

Tillbaka på Hardebergaspåret cyklar jag vidare med tubkikaren över axeln. Så får jag syn på en vråk i ett pilträd. Jag ser att den har vit stjärt och fokuserar med tubkikaren. En fjällvråk! Det är en gammal hane. Jag står länge och betraktar den i tubkikaren medan den jagar sork över åkern.  

    Vid Kungsmarken parkerar jag cykeln och börjar vandra mot nordöst. Det är tyst, inga skott hörs längre. Så hörs ropen från sångsvanar. De kommer från Glomsjön och jag tar av ditåt. Fem svanar ligger i sjön. Det verkar vara två par: de simmar två och två mot varandra med sträckta halsar och ropar. Långt bort svarar andra svanar och snart kommer  flockar flygande över sjön under ljudliga rop. Kanske kommer de också att landa och övernatta på sjön när jag gett mig av? 

 Jag får syn på en varfågel som landar i en björktopp och ropar till av glädje. Ett äldre par kommer vandrande mot mig. De har hört svanarna medan de övade på sina golfslag och ska nu gå en runda runt reservatet. 

    Det har blivit mulet igen men det är fint att sitta där i sluttningen över den lilla sjön. Runt omkring mig finns heden med gult, tovigt gräs, spridda träd med stora vida kronor och så förstås golfbanans gröna gräsmattor. Jag tänker på hur vackert det vore om alltihop bara fick vara hed och lämnades helt till naturen.  Men kanske hade inte lika många människor då kommit hit och njutit av gullvivor, sångsvanar och allt det andra.

Gammal björk, Kungsmarken.

Lördag den 5 september

 Åter på Fels mosse. Ladusvalorna flyger runt nere vid dammen precis som sist (även om de är färre denna gång). Som vanligt berättar de när något rovdjur närmar sig. Denna gången blir deras varningsläten mycket intensivare och snabbare: en lärkfalk flyger förbi! Jag hinner precis se den innan den försvinner. Den är ett verkligt hot för ovaksamma svalor.  En sparvhök gör också ett jaktförsök. Fler flyttfåglar rastar på mossen än sist: trädpiplärkor, en grå flugsnappare, buskskvättor, rödstjärtar och backsvalor. En spillkråka besöker också! Den brukar annars stanna i skogen och inte flytta iväg.

Det är roligt hur man nästan varje gång man besöker en plats, även en plats som man tror man är välbekant med, ser något nytt. Den här gången hittar jag en hel äng full med ängsvädd. Den är viktig för många olika fjärilar och bin som näringskälla. Så här sent på året finns det ju inte så gott om blommande växter. I en åkerkant skyddar buskarna från vinden och här finns det insekter: Här ser jag den gråa flugsnapparen ta för sig och så ser jag en trollslända sitta och värma sig i solen. En blågrön mosaikslända är det, en hane. 

Ängsvädd

  

Ängen med ängsvädd!

Blågrön mosaikslända, hane.

I samma åkerkant: massor av björnbär!

Tältning vid Bökemåla naturreservat 7-9 augusti 2020

I en dikeskant: växten Natt och Dag!

Helgen den 7-9 augusti for jag till Bökemåla, ett naturreservat ca 3 mil norr om Karlshamn. Jag hade aldrig varit där förut men det visade sig vara ett väldigt fint område. Det var när jag sökte på ”tjäder” och ”Blekinge som Bökemåla dök upp. Det stod att det hade ett rikt fågelliv med en av Blekinges tätaste stammar av skogsfåglar som tjäder, järpe och orre.  I söder gränsade reservatet till Ällsjön där storlom ofta häckade.

Med fullastad cykel rullade jag av tåget på Karlshamns station. Den exakta vägen till Bökemåla visste jag inte, men i en pappershandel köpte jag en topografisk karta och gav mig av. Cykeln gnisslade och knakade under tyngden. Min nästan tio år gamla Velorbis-cykel- skulle den hålla? Det visade sig vara längre än jag trodde att cykla. Slätten övergick snart i skog och husen blev färre. Till slut, efter nästan tre mil, dök skylten Bökemåla upp med en pil som pekade vänster. Jag skulle komma fram! En grusväg slingrade sig uppåt en lång, lång bit. Efter att ha delat på sig flera gånger rundade den till slut en sjövik och strax efter kom en liten parkering med reservatsskylten. Jag var framme!

En lång kamp med tältet följe-hade totalt glömt bort vilket som var fram och bak och ut och in på det men efter två (!) timmar stod det där. Det var i sista minuten för nu var det nästan mörkt.

På morgonen följde jag grusvägen ner till sjöviken. I skogen runt mig tickade rödhakar, lövsångare och trädkrypare sjöng lite försiktigt och nötskrikorna väsnades. Några vildsvin rusade upp från sjöstranden precis när jag kom ner. En rådjurshind med sitt kid tog det lugnare. I sjökanten upptäckte jag ett tranpar. Från en udde kvittrade några tofsmesar.

 

Ällsjön, söder om Bökemåla

Tillbaka vid tältet, medan jag kokade kaffe på trangiaköket hördes fler fåglar, typiska barrskogsinvånare: talltitor, svartmesar och kungsfåglar. Få av dem visade sig, fåglar är skygga vid den här tiden på året bla eftersom de ruggar, men det gjorde ingenting. Det var så härligt att sitta där i gläntan och dricka kaffe och lyssna på alla fågelljud.

Efter frukosten gick jag en av lederna i reservatet.  Skogen var väldigt fin. Stora tallar och granar växte tillsammans med bokar, björkar och enstaka ekar. Bokarna var alldeles fläckiga av olika mossor och lavar.  Det var jag inte van vid hemifrån. 

Blåbärsriset växte högt och det fanns gott om bär. En liten tjärn dök upp, med vitmossa som gungade under fötterna, och gläntor med stenrösen där torp legat för inte så länge sedan. 

Det blev väldigt varmt mitt på dagen och då tog jag det lugnt vid tältet och bara läste. Någon gång gjorde jag cykelfärden ner till grusvägens början för att hämta vatten. Framemot kvällen gav jag mig ut i skogen på nytt. Denna gången följde jag den södra delen av leden genom reservatet. Den ledde förbi flera ruiner. Enligt reservatsskylten hade dessa torp bara bebotts under en period på 1800-talet, då befolkningsökningen var så stor att folk flyttade ut och började bebygga och odla upp även magra utmarker, som Bökemålas. Torpen låg på en liten höjd nära sjön och utsikten måste ha varit fin för dem som bodde här.  

Sent på lördagskvällen, efter en kvällsrunda ner till husen efter vatten, sitter jag på en sten vid sjön. Lite ladusvalor kvittrar i luften ovanför, annars är det ganska tyst. Så ser jag en stor, fågel med grått huvud och vitaktiga sidor simma en bit bort. Bredvid sig har den två lite mindre, helgrå. En storlom med ungar! Så skymmer det. Fladdermössen börjar flyga, tätt över vatten ytan och tätt förbi mig. Det är dags att återvända till tältet!

 

Selfie strax innan hemfärden påbörjades, söndagmorgon.

Gulröd blombock, hane.

Badsjö längs hemvägen.

Lördag den 1 augusti

Storullbin, hane till vänster och hona till höger

Krokås

 På väg från ett bad i havet, när jag går på den slingrande grusvägen förbi de övergivna minkfarmerna, får jag syn på något. En okänd blomma med några okända bin på! Efter att ha smugit fram och stått stilla vid blommorna en stund anar jag vad det är. Från foton i  facebook-gruppen ”Vi som älskar humlor och bin” känner jag igen dem: storullsbin! Ett bi som är lite större är hanen. Han försvarar blommorna (som jag tror är kattmynta) mot andra hanar och när en mindre bi, en hona, landar på en blomma parar han sig med henne. Honorna kommer att lägga de befruktade äggen i en bogång fodrad med växthår från håriga växter som lammöra och revfibbla, därav namnet.

Inspirerad tar jag in på en sidostig. Lite längre fram ska det finnas en ruin där en massa plywoodskivor slängts i gräset framför ingången. Under dem har det varenda gång jag tittat funnits kopparödlor, men det var länge sedan jag var där sist. Så anar jag ruinen vid sidan av stigen. Det har vuxit igen ännu mer sedan sist och jag får verkligen koncentrera mig för att inte riva benen när jag kliver genom björnbärssnåren. Här måste det vara! Jag börjar lyfta på de ruttna träskivorna framför ingången och under den tredje ligger faktiskt två ödlor! Kanske är det en hane och en hona? De kommer att få det allt svårare att värma sig här när skogen sluter sig men jag vet att lite längre fram har det skapats en ny beteshage till ridhästar där det både finns sol och gott om insekter, så de kommer att klara sig. 

Kopparödlorna

Platsen där kopparödlorna håller till

Lördagen den 25 juli

Nöbbelövs mosse, morgon. Taget från cykelvägen i väster.

Jag stannar till på cykelvägen. Jag måste ta en bild: det har precis ljusnat och morgondimman ligger över ängarna. Det känns som en annan plats. Så bryter solens första strålar igenom och gör dimman nästan förgylld.

Vid Fels mosse bestämmer jag mig att inte utmana tjurens morgonhumör och börjar spanandet vid dammen. En massa svalor håller mig sällskap. De sitter på elledningen ovanför och gör då och då små flygturer under mjukt kvitter. Först är det bara ladusvalor men efterhand kommer allt fler hussvalor. Deras flyttning närmar sig. I dammen syns inte så mycket. En koltrast sjunger från den lilla skogen intill. Så dyker ett svanpar med fem ungar upp. De snattrar med näbbarna i ytan medan de långsamt simmar framåt. Deras frukost verkar bestå av andmat och olika vattenväxter. Vattnet är en enda grön sörja och magarna blir alldeles gröna. 

Svalornas kvitter förändras plötsligt, upprörda ”tsli-tsli!” hörs  och då detta brukar betyda att en rovfågel är på väg spanar jag ivrigt mot himlen. Jag kan inte upp täcka något men så rusar en räv förbi! Den kan inte vara något hot för de snabba svalorna. 

Fackelblomster, Fels mosse

Så går jag en runda genom hagarna. Tjuren syns inte till men längst bort, från den smala, snåriga delen av hagen hörs kvistar som knäcks. Strax sticker en ko upp huvudet. Den börjar nafsa på en sälgbuske, äter kvist efter kvist och jag tänker på vilken nytta kor gör när de får beta så här fritt. Hagen öppnas upp och solbelysta gläntor åt insekter skapas. Sälgsnåren har inte en chans. Snart finns bara de taggiga hagtorns- och slånbuskarna kvar. 

 

Solen visar sig allt mer. Mjuka "huit" hörs från rastande lövsångare som snappar insekter i kanten av starrängen. Fem skäggmesar gör en kort flygtur över vassen; "Tjung, tjung" hörs de. Jag börjar gå tillbaka. Kring mina fötter flyger trollsländor upp. Det är ängstrollsländor och deras vingar skimrar; de är alldeles nykläckta. För dem har sommaren just börjat. 

Starrängen, Fels mosse

Puktörneblåvinge, hane. Fels mosse

Puktörneblåvinge, hona. Fels mosse

Söndagen den 7 juni: Förslåtter av stubbskottängen på Hörjel

Vägen jag cyklade till Hörjel

Nästan framme 

Del av stubbskottängen, Hörjel

Hörjelgården är nog nästan som vackrast just nu. Ängen som ska rensas från älggräs och inträngande nässlor är blå och gul av smörblommor och midsommarblomster. Det är runt den lilla bäcken älggräset växer högt och med våra liar skär vi av det så att andra växter får utrymme och bäcken framträder igen.

Bäcken som rinner genom stubbskottängen, Hörjel

 

En svartvit flugsnappare sjunger för oss och under hasslarna ser jag blommande liljekonvalj. Efter ett tag är det lunch och vi går in och sätter oss inne på den gamla kringbyggda gårdsplanen och äter. I köket finns kaffe och kakor.

Hörjelgården

 Hörjelgården är lite svår att nå om man inte har bil (som jag). Jag fick lasta cykeln på bussen, på Skåneexpressen 5 från Lund. Vid byn Röddinge hoppade jag av och cyklade sedan på grusvägar sista biten. 

Längs cykelvägen till Röddinge och bussen...

 

Det låter lite komplicerat men lärkorna sjöng hela vägen och det var en skön cykeltur.  Vid sex är jag tillbaka i lund efter en härlig dag.

Hur en stubbskottäng fungerar    

En äng var från början en gräsmark där man tog vinterfoder, hö, till gårdens kor, får och hästar. Hörjelgårdens äng är en sk stubbskottäng. Al, ask, alm och andra träd växer ute i den och gör den mer produktiv. Trädens rötter kan ta upp näring på djup gräset inte når. När löven faller och bryts ner kommer näringen gräset till del. Till slut när träden skuggar för mycket  sågas de  av nere vid marken. Nya skott skjuter snart upp från stubben men en massa av de allra finaste trädrötterna i marken dör eftersom det finns mindre trädmassa ovan jord att försörja. Då frigörs näring från trädet till ängen. Mer näring och ljus gör höskörden större runt stubbarna under några år tills de nya skotten vuxit upp till träd och huggningen upprepas.

    Stubbskottängar var vanliga i det skånska landskapet för några hundra år sedan men den som finns på Hörjelgården är den enda som fortfarande finns kvar idag.